Aftonbladet – 28 juli 1870, sida 2

och vi uppröra oss för alldeles ingenting,, sade hon lätt och vårdslöst, då man under färden vidblef att tala och undra, om barnet förirrat sig eller kunde ha stupat i sjön. Hon låg tillbakalotad mot vagnsdynorna och upprepade ett par gånger: Det var tråkigt för Helene, med en ton som hon ungefärligen velat säga: Det var väl att det här bråket och oron inte träffat mig! Om någon sagt de trenne fruntimren, som åkte med Agatha i samma vagn, att den unga qvinnan var allt annat än sorglös och glad, så skulle de skrattat deråt. Den sköna rosenphyn, kindernas mjuka gropar, det barnsliga ansigtsuttrycket, der en liten förtjusande sjelfviskbet emellanåt stack fram, allt tolkade en, inneboende lycka och en bortskämd och förgudad qvinnas bekymmerslösa väsende. Då vagnen höll på Ekbackens kringvuxna gård syntes ingen till och de fyra fruntimren måste sjelfva söka upp Helene, som höll på att i sängkammaren badda sitt ansigtei kallt vatten, gret och baddade återigen sina ögon med vatten. — Vi veta ännu ingenting, sade hon och höjde upp sitt svullna ansigte, den enda ledning vi ega är gossens hatt. Det var ett riktigt elände! Ack, låt oss inte börja så här,, afbröt Agatha sin svägerska, om också vi beskärma oss, så gråter Helene ibjäl sig, och att få henne derhän var väl inte vår egentliga mening. Det for en liten ljusning öfver Helenes ansigte. Herre Gud, så syndig jag är, som nästan var färdig att skratta, när jag ännu ingenting vet!, Mig tycks just detta vara ett skäl, sade Agatha. Vänta och gråt, Helene, tills... tills da måhända får något verkligt bevis på