Aftonbladet – 26 juli 1870, sida 2

hans lilla, gulbleka ansigte drog sig ångestfullt tillsammans. Detta barn, som hon så djupte afskydde och fruktade, detta barn, som man hvilket ögonblick som helst anklagande kunde ställa emot henne, Nej, och tusen gånger nej! Hennes tinningar baltade med dubbel våldsamhet, blodet sjöd med ett brus upp mot hufvudet, det susade och ricgde för hennes öron. Men hennes blickar flyttade sig icke från de klara pupiller de nyss hade mött, det lilla förskräckta ansigtet framför kenne drug henne allt närmare och närmare intill sig. Hon sträckte sin hvita, späda hand allt längre fram, den darrade lika rastlöst som trädens löf uppöfver henne — nu rörde den vid barnet — och rullande utför sluttningen med ett svagt qvidande försvann det i vattnet. Agatha var med ett språng framme vid elfkanten, hon såg nägra bubblor långt ute. En känsla af dödande fasa kom öfver henne och häftigt springande lemnade hon nu detta ensliga ställe, som högt tycktes skria om hennes brott, När Edvard en halftimmna derefter trädde med sin farbror ut på verandan, fann han Agatha der serverande tö åt sina gäster, medan hon öfverlade med Cornelia om bästa sättet att inrätta den at henne påtänkta småbarnvsskolan; hon hade tusen förslager att göra och flög från det ena ämnet till det andra med en liflighet och en glädtighet, som kom herr Anton Denkwart att småle och höja sitt hufvud öfver hennes skönhet och tjusningskraft. . Jag är glad att min stackars lilla hustru bar fått tillbaka sitt goda lynne, tänkte han, hon var nyss så nedslagen öfver baron Rabens uppförande... Martina skulle säx