Aftonbladet – 26 juli 1870, sida 2

ngina regenten. Anssinen—— LL Midt under den allmänna uppståndelse som riget alstrat i Frankrike har uppmärksameten blifvit nästan helt och hållet dragen rån ett skådespel, som ännu för endast en nånad sedan skulle tagit den uteslutande i unspråk. Sedan måndagen i förliden vecka vågår inför La haute cour, i Blois rättesången mot de för delaktighet i Februariammansvärjningen anklagade. Arago, som ir en af deras försvarare, sökte i första sessionen förmå domstolen att i betraktande af len allmänna oron i sinnena uppskjuta ransakningen. Hans framställning afslogs. Det närkligaste som hittills förefallit utgöres af le båda angifvarne Verdiers och Guerins berättelser, som enligt en korrespondent till L Independance bära alla spår af att vara bestälda, samt en ytterst stormig scen, som len andra dagen föreföll mellan en af advokaterna på svarande sidan, den bekante Flocquet och presidenten. Den förre hade nemligen under gången af sitt försvar för Megy, (arbetaren, som sköt polistjenstemannen, hvilken inträngde i hans bostad) kallat honom mr Megy, hvarpå presidenten afbrutit honom med dessa ord: Säg Megy! Floequet hade då svarat: Förlåt, hr president, men jag skulle tro att jag har rätt att välja hvilken titel jag behagar. Hvem erinrar sig ej föröfrigt, att herr presidenten sjelf för några månader sedan inför en annan Haute cour de justice, vändande sig till den anklagade, ej kallade honom Bonaparten, utan tilltalade honom med titeln prins — Vid dessa ord utbrista alla de anklagade i lifliga bifallsrop, som hvarken president eller generalprokurator förmå tysta, och ett ordentligt tumult uppstår, Det är först när Floequet åter tar till ordet som stormen lägger sig och han slutar sitt försvarstal med dessa ord: Medan våra soldater försvara vårt områdes integritet, är det advokaternas pligt att försvara rättens gränser. Utrikesministern hertigen af Gramont förklarade nyligen i franska kammaren att ryktet om en massaker på fransmännen i Kina var ogrundadt. Det har dock nu visat sig, att det endast varit alltför grundadt, om det också i åtskilliga detaljer varit oriktigt. Messager du Gouvernement, en officiel rysk tidning, innehåller i sitt nummer för den 13 Juli följande telegram från Peking, dateradt den 25 Juni: Den 21 dennes föreföll i TienTsin en uppresning af pöbeln mot fransmänven och katolikerna. Ånledningen härtill gaf den absurda misstanken att i missionäranstalterna barn mördades. Fjorton fransmän, franska konsuln och tre ryssar, som händelsevis befunno sig på gatan, mördades. Franska konsulatet och missionäranstalten stuckos i brand och förstördes i grund. I går var lugnet öfverallt återstäldt. Tsen-Go-Fan, generalguvernören öfver provinsen Peking och segraren vid Nanking 1864, skickades att återställa ordningen och inleda en undersökning. I några hamnorter visar folket likaledes fiendtliga tänkesätt mot katolikerna. Här är allt lugnt. En demonstration för Frankrike föreföll den 19 dennes på eftermiddagen i Dublin. Stora folkmassor — man beräknar dem ha uppgått till 15,000 menniskor — samlade sig framför franska konsulns bostad; de medtörde en trefärgad fransk fana, behängd med brandgula och gröna band. Flere musikkårer spelade irländska nationalmelodier. Folkmassan ropade: Vive la republique! och musiken spelade dervid: Partant pour la Syrie.. Polisen hade 100 man på platsen. När folkhopen uppstämde hurrarop för Frankrike, blandade sig polisen i spelet och tog den trefärgade fanan, hvilken dock snart återtogs af folket. Hela demonstrationen, hvilken var anstilftad af förenicgen för de politiska fångarnes befrielse, hade en republikansk karakter och var således just icke gynnsam för kejsar Napoleon, hvarföre franska konsuln icke heller visade sig, En person vid namn Smith höll tal till folket. Längre fram på aftonen tågade musikkårer omkring på gatorna, åtföljda af stora, skrålande folkhopar. Att Sydtysklands anslutning till Preussen ej skett enhälligt och utan reservationer från befolkningarnas sida, var att vänta af den starka antipreussiska stämning, som under de senaste månaderna gifvit sig tillkänna, isynnerhet i Baiern och Wirtemberg. De politiska och militära underrättelser, som under de senaste dagarna ingått till Berlin derifrån, skola ej heller varit af hugnande art. Konung Ludvig af Baiern har visserligen dekreterat mobiliseringen och mottagit sin hufvudstads hyllning för detta beslut, men i andra baierska kammaren har finansutskottet med 6 röster mot 3 förklarat sig för en väpnad neutralitet och mot deltagande i striden under Preussens ledning. I kammarens session den 19 Juli uppstodo af denna anledning häftiga debatter. Krigsministern Frank och utrikesministern Bray talade med stor bestämdhet för anslutningen till Preussen; Bray förklarade, att en väpnad neutralitet blott skulle vara möjlig, så framt både Preussen och Frankrike antogo och garanterade den, något som han ansäg för högst osannolikt. Slutligen beviljade kammaren 18 millioner gulden till rustningarne, men sinnesstämningen var icke så patriotisk och ogpferfreudigna, som förat ingångna underrättelser vetat meddela, Hvad mobiliseringen angår, så försäkras i en skrifvelse från Bodenbach (vid sachsisk-böhmiska nordgränsen) till N. Freie Presse, att den går ytterst långsamt. Den tjenstpligtiga landtbefolkningen säges motvilligt infinna sig under fanorna och de lokala myndigheterna ådagalägga ingen synnerlig ifver. Under sådana förhållanden är det lätt förklarligt, att Preussen vill hafva de sydtyska armekårerna, som ännu icke ära ftillräckliot nröfvade och hvilkas organisation