Aftonbladet – 23 juli 1870, sida 2

STOCKHOLM den 23 Juli, Af okänd anledning uteblefvo i går afton ter de tyska, franska och engelska tidninarne och vi mottogo endast danska blad. I förgår erhöllo vi häftet för den 15 Juli f Revue des deux mondes. Den öfversigt, om den utmärkte och för kejserliga regeingen visst icke undfallande skriftställaren Uharles de Mazade der lemnar af förveckingarne med Preussen, är skrifven dagarne öre krigsförklaringen, men är i flera häneenden at intresse. Vi meddela derur fölande utdrag: Huru skulle man väli sjelfva verket kunna öreställa sig, att det vore möjligt för Frankike att lugnt se sig omgifven af en gördel, vars båda ändar äro i Preussens händer, utt det skulle kunna gå in på denna utvidgling af det preussiska inflytandet, hvilket edan är öfvervägande i Tyskland och nu ir på väg att rotfästa sig i Madrid under örklaranden af ett oberoende konungadöme? Hvad det icke heller skulle kunna hålla till sodo med, är den öfverrumpling, hvartill man agit sin tillflykt, den hemlighetsfullhet, hvari man inhöljt sig för att påskynda en plan, som uppenbarligen var riktad mot Frankrike. I hela denna sak har den spanska reseringen varit ledd af känslan af sitt bryleri — otåligheten att få en konung; — Preussen har låtit leda sig af sina särskilda syftemål och sin ärelystnad. General Prim har varit hemlighetsfull, måhända, såsom han förklarat, för att undgå att göra sig löjlig genom ett nytt misslyckadt försök i denna paflåtliga och alltjemt fruktlösa spaning efs ter en suverän; grefve Bismarck har hållit sig bakom förhänget för att icke visa Preussens hand. Att man sökt och ännu söker gifva kabinettet i Berlin sken af att vara alldeles främmande för denna underhandling, är lätt begripligt; men det är icke desto mindre sannt, att det vetat hvad som förehades, att det hjelpt till dermed och att det underlättat resultatet, och om grefve Bismarck varit nog slug att hålla sig på afstånd, såsom han ännu gör, om han icke uraktlåtit någonting: för att låta allt hvad som tilldrog sig få karakteren af en familjeaffär mellan konung Wilhelm och prinsen af Hohenzollern, så var skälet dertill, att han väl insåg, att detta var ett försök af det slag, hvarmed man måste ställa så till, att man kunde desavouera det, om så behöfdes. På samma gång han gjort allt hvad han kunnat för sakens framgång, har han lagat så, att han kunde säga, att Preussen icke haft med saken att skaffa, och att Spanien är ensam domare öfver valet af sin suverän. Detta är för öfrigt nyckeln till allt hvad som tilldragit sig. Man har icke kunnat misstaga sig derpå, och det är just detta som väckt en så stor harm i Frankrike; detta är äfven förklaringen, -hvarföre Frankrike, plötsligt försatt i nödvändigheten att fatta ett beslut, redan från första stunden kunnat låta en märkbar färgskiftning framskymta i sin ställning till Preussen och till Spanien. Frågans allvarsamma betydelse är icke att söka hvarken hos Spanien eller hos prins Leopold personligen; den ligger i Preussens inblandning i en angelägenhet; som mer eller mindre direkt inverkar på våra intressen. En i sig sjelf obetydlig händelse har återupplifvat och i full dager framlagt alla de svårigheter, som göra freden mellan Frankrike och Preussen så mödosam att bibehålla och så osäker. Man har påstått, att det var en förevändning, ett tillfälle som man begagnade för att komma i tvist med Preussen; det är mycket möjligt, men man inser icke, att omständigheter finnas, der allt oundvikligen är tillfälle och förevändning, derföre attantagonismen ligger i botten af sakerna, emedan det finns en olycksdiger logik, som alltid låter möjligheten af ett krig framskymta, emedan det finns en grym ödets lek, som håller folkslag under vapen, hvilka äro danade att lefva i godt förstånd med hvarandra, attgemensamt arbeta för den allmänna civilisationen. Ja, man får utan tvifvel icke göra sig några illusioner, slit är förevändning; i dag är det prinsens af Hohenzollern kandidatur till Spaniens tron, i går var det Luxembourg-affären, i morgon skall det bli någonting annat: vid minsta: förebådande tecken uppstår en allmän skälfning, ettständigtwer da! och så skall det förbli, så länge den inbördes ställningen mellan Frankrike och Preussen fortfar att vara densamma som under de senaste fyra åren. Preussen sjelf misstager sig icke derpå, det vet mycket väl, att af allt hvad det uträttat på en underbar segerdag är ingenting definitivt, så länge dess förbindelser med Frankrike äro ovissa och oklara, alltid utsatta för en oväntad tvists vindkast. Preussen har varit lyckligt i ett skickligt förberedt krig, det har dragit vinst af sin seger, i detta ligger ingenting utomordentligt; men är det icke uppenbart, att Preussen efter denna förvånande lyckodag icke har någon annan tanke än att genom alla svepskäl, genom illistiga tolkningars alla konstgrepp utsträcka sina segrars derförutan tillräckligt vackra resultater? Ligga verkligen dessa militärfördrag, som i det nya nordtyska förbundet indragit Baierns, Wirtembergs:och Badens stridskrafter, inom gränsen för1866 års fredsslät, och göra de väl intet ingrepp i Sydtysklands sjelfständiga suveränitet, hvilken blifvit sanktionerad genom traktaterna? Har väl Preussen annorstädes än i sin egen vilja funnit rättigheten att besätta Mainz, som ligger utanför förbundet? Har icke hr von Bismarck tusen gånger visat sitt förakt för den bom vid Main, man ständigt uppsätter emot honom? Låter man icke Danmark ännu efter fyra års förlopp vänta på att få veta, hvilka de distrikter i Slesvig äro; som Pragfreden tillförsäkrar det? Och när PreusOR Lo ITA att 2 dot ormner alla