Aftonbladet – 22 juli 1870, sida 2

It vara utsedt till att ockuperas. Fransvännen veta, att Frankfurt, nyckeln till de tora militära jernvägstransporterna, framför lt kommer att noga bevakas af Preussen. rankfurt ligger knappt 19—20 mil från den ranska gränsen, derför hör den af franska fficerare meddelade underrättelsen, att den orna tyska -förbundsregeringens säte komner att inom kort bli besatt af 150.000 man, ngalunda till omöjligheterna. Mellan Saaremiänd, Bitseh och Hagenau — tre franska ränsfästningar — hvimlade det om aftonen f franska munitionsoch proviantkolonner amt af en väldig bro-train med flodkanonåtar, som kunna delas i flerå stycken. Ofrer Pirmasens, Kaiserslautern och Speyer amt öfverhufvud till nordgränsen af baierka Pfalz kunna de dervarande obetydliga aierska stridskrafterna icke förhindra framnarscherandet -af de franska kolonnerna. senom occupationen af det baierska Pfalz woppas den franska generalstaben att lättare vålla Hessen i Frankrikes besittning. Från Jessen kan Frankrike efter en sammanstöting med en preussisk hufvudarmö under synnande omständigheter debouchera i hjerat af Rhein-provinsen mellan Coblenz och 3iessen. Detta öfverensstämmer också med ulla berättelser från preussisk-franska gränsen derom, att en Kombinerad fransk kår skall operera i andra linien under namn af Mosel-armen. Den för fälttåget mot Preussen bestämda armen består, enligt en framställning i Patrie, af 7 kårer, bakom hvilka står, såsom reserv, det kejserliga gardet. Hvar och en af dessa kårer består af 3 eller 4 divisioner infanteri och 3 divisioner kavalleri. Befälhafvare äro: l:a kåren: marskalk Mac Mahon; 2:a kåren (hittills i lägret -vid Chalons, nu på väg till gränsen): general Frossärd; 3:e kåren: marskalk Bazaine; 4:e kåren: general Ladmirault; 5:e kåren: general de Failly; 6:e kåren: marskalk Canrobert, och 7:e kåren (som bildas af från Afrika kallade trupper): general Douay. Kejserliga gardet står under be. fäl af general Bourbaki. Öfverbefälet öfver armån föres af kejsaren sjelf. I spetsen för hans generalstab står marskalken le Boeuf, hvilken behåller krigsportföljen och generålerne Lebran och Jarras. Generalen grefve Palikao blifver kommendant för armekåren i Lyon. Marskalk Baraguay dHilliers ersätter i Paris marskalk Canrobert. Kejserliga gardet skall i morgon gå till de östra departementen. I kompetenta kretsar tror man att man icke på de första åtta dagarne kan vänta någon sammandrabbning mellan de båda armberna. Utgifvaren af Guaulois, Edmond Tarbe, har i Paris gjort början med en patriotisk iosamling för krigets offer. Detta förslag har från alla sidor: blifvit mottaget med stor hänförelse. På Gaulois byrå inflöto redan första dagen 13,700 fres; -Emile de Girardin, förre egaren af Libertg, och Paul Dalloz, utgifvaren af Moniteur, hatva likaledes öppnat en insamling i Libertes och Moniteurs byråer och de ha tecknat sig för. 10,000 fres hvardera. Under öfverskriften Kriget anför Moniteur flera exempel på det fosterländska sinne, som på senaste tiden trädt i dagen. En person, med namnet Felix Legras, har i ett bref af den 15 dennes till franska krigsministern erbjudit sig att erlägga dubbla skattebelopp så länge kriget varar, En handlande, Ar Potrel, som hade flere commisser, hvilka blifvit inkallade i mobilgardet, sade till dem när de begåfvo sig af: Varen obekymrade för er framtid. Jag skall icke allenast hålla era platser öppna för er till er återkomst, utan er aflöning skall äfven bli er tillställd under er frånvaro, liksom om ni fortfarande vure här. Chefen för ett stort handelshus i Paris, hr Boucicault, har i sina försäljningslokaler anslagit följande tillkännagitvandet Hvarje commis, som kallas under fanorna, skall erhålla en aflöning af 15francs i mås naden. Vid sin återkomst skall han återfå sin plats. Om han är stympad, skall ena plats inrättas enkom åt honom. TI engelska underhusets session förl. fredag föreföll en märklig debatt i den franskpreussiska frågan, der de båda stora partiernas chefer, Gladstone och Disraeli, begge två yttrade sig. Vi torde i morgon få tillfälle att redogöra för dessa uttalanden. Det visar sig, att det ej, som det uppgitvits, varit den engelska regeringen; utan Spaniens sändebud i Paris, Olözagå, som förmått prinsen af Hohenzollern att träda tillbaka. Den engelska diplomatien beskylles från flera håll att vid detta tillfälle ej med den energi so vederbort verkat för fredens bibehållande. En korrespondent från Paris skrifver härom till LC Independance: v Vi äro således oundvikligen och oåterkalleligt hemfallna åt alla krigets fasor. Nihar sett, med hvilken stränghet mr Disraeli och efter honom mr Gladstone bedömt detta krig. Likväl tror jag, att mr Gladstone har svårt att, såsom han lofvat, bevisa, att England mota svarat den uppgift som dess maktställning ålägger detsamma. Jag måste rent af förneka, att England uppfyllt sin pligt, och jag önskar att dessa rader måtte blifva lästa ak parlamentsmedlemmarne. Nej, England här icke gjort någonting af vad det bort göra och som en Clarendon, en Russell eller en Palmerston, om de varit vid makten, skulle hafva gjort. Jag upprepar det ännu en gång, England har förfarit slappt i åtskilligt som det hade: att göra. Det sände icke någon till Sigmaringen för att föreställa den unge fursten, med hvilken fasa han borde skjuta ifrån sig en krona, som skulle komma: att dränkas i flere europeiska nationers blod. Å andra sidan vägrade lord Loftus att begifva sig från Berlin till Ems, emedan man, såsom han förebar, genom att vilja utöfva en allt för stark påtryckning på konungen af Preussen, endast skulle reta hans ömtålighet, Lord Lyons har lika litet gjort hvad han i jag vet intet, som jag inte skulle gt 1 da