Aftonbladet – 22 juli 1870, sida 2

lätt vara mottaglig för tröst eller låta något svekfullt hopp få ett förfluget insteg, så satte hon sig gerna vid detta fönster. Hulda Elders hade kunnat vallfärda ända till Rom, för att söka sina handskar, utan att jag behöft fjeska med någon opåkallad tjenstaktighet — ack, jag borde aldrig ha låtit dem få göra den der svärmiska promenaden tillsammansl... Jag undrar inte alls på att Edvard ej kan ha mig kär, öch då jag vet detta... en klok general hade inte så der lemnat slagfältet atan trädt emellan; det skall jag också göra en annan gång, men jag vinner ändå intet derpå och skall aldrig göra det, aldrig! Så jag plågades, då jag såg dem gå fram och tillbaka på den nästan öfvervuxna häckvägen, men jag sade åt mig att det var ett rättvist straff för det jag var så dåraktigt svartsjuk. Ingen enda af deras rörelser undföllo mig, och då Agatha kom in såg jag tydligen att hon hade gråtit, fastän jag intalade mig sjelf, att hon inte hade gjort det, och hennes småleende ville på en lån; stund inte rätt komma i gång. Jag är s olyckligt Fions det någon så olycklig som jag? Ett fruntimmer gråter minsann inte inför hvem som helst! Och hon stödde hufvudet mot handen och blickade utåt, der furan skakade i dystert allvar på sig. Så dröjde hon till middagstimman slog, och hon gick till bordet och satt midt emot John och log och sökte vara fotresserad af hans pjoller och nödgade honom äta huljong medan hennes egen sked låg orörd. Hon tog honom sedan ut med sig på gårdsplanen, der hon hjelpte honom sätta app ett kägelspel och visade honom hurn han skulle rulla det stora klotet. Det är för Edvards skull jag gör allt