Aftonbladet – 22 juli 1870, sida 2

ioner voro mycket talrikt representerade. 1 Bland de närvarande bemärktes af de libe-js ala representanterna Simson, Bennigsen, le Braun, Forckenbeck, Hennig, Miquel, Unruh, t Sybel. Deremot saknade man Lasker och Löwe. Straxt före klockan 12 inträdde förbundsrådets medlemmar med förbundskanslern grefve Bismarck i spetsen, och straxt derefter konungen, beledsagad af prinsarne och helsad med entusiastiska lefverop. Konungen besteg tronen, betäckte sig med len sedvanliga hjelmen och uppläste med synbart rörd stämma följande trontal: vÄrade herrar af nordtyska förbundets riksdag! Då jag vid edert senaste sammanträde på detta ställe bjöd eder välkomna i de förenade regerinsarnes namn, kunde jag med glädje och tacksamhet tillkännagifva, att mina uppriktiga sträfvanden att uppfylla folkens önskningar och civilisa-: tionens kraf genom att förebygga hvarje fredsbrott hade med Guds hjelp icke varit utan framgång. När nu icke desto mindre krigshotelser och krigsfaror pålagt de förenade regeringarne pligten att sammankalla eder till en utomordent-! lig session, skolen I, som vi, vara genomträngda af den lefvande öfvertygelsen, att nordtyska förbundet sökt utbilda den tyska folkkraften, icke l: för att hota, utan för att skapa-ettstarkt stöd för den allmänna freden, och att vi, när vi nu göra upprop till denna folkkraft för beskydd af vår oafhängighet, härigenom blott lyda ärans och pligtens bud. En tysk prins har blifvit uppställd som kandidat till spanska tronen. Denna kandidatur, för hvars uppställande och afsägande de förenade regeringarne varit lika främmande, och som blott så tillvida varit af intresse för nordtyska förbundet, som spanska regeringen, hvilken står i vänskapligt förhållande till oss, dertill knöt förhoppningen att förvärfva de forantier för ett i många hänseenden pröfvadt land, hvilka en ordnad, fredsälskande regering gifver, har blifvit en förevändning för franska kejsarens regering att, på ett sätt som i långa tider varit okändt i de diplomatiska förbindelserna, ställa casus belli och, äfven sedan denna förevändning var aflägsnad, fasthålla densamma med den ringaktning för folkets rätt att njuta fredens välsignelser, på hvilken föregående franska herrskares historia erbjudit analoga exempel. Har Tyskland i fordna århundraden med tystnad burit detta slags våld mot dess rätt och ära, så skedde det blott, emedan det i sin splittring icke visste hur starkt det var. Nu, då det band af andlig och rättslig enhet, som befrielsekrigen började knyta, förenar de tyska stammarne med en städse växande innerlighet, nu då Tysklands rustning icke längre erbjuder fienden någon remna, bär Tyskland i sig sjelf viljan och kraften att afvärja en förnyad fransk våldsbragd. Det är ej högmod, som lägger dessa. ord i min mun. De förenade regeringarne, liksom jag sjelf, handla med fullt medvetande om, att seger och nederlag ligga i handen på den, som leder drabbningarne. Vi hafva med klar blick öfvervägt det ansvar, som inför Guds och menniskors domstol drabbar den, som drifver tvenne stora, fredälskande folk i hjertat af: Europa till ett ödeläggande krig. Tyska och franska folken, hvilka båda i lika mått åtnjuta och åtrå den kristliga sedlighetens och ett stigande välstånds välsignelser, äro. kallade till en mera lycklig fäflan än den blodiga vapenstriden. Dock — de maktegande i Frankrike hafva förstått att begagna sig af vårt stora grannfolks välberättigade, men lätt retliga sjelfkänsla genom att med beräkning missleda det in i personliga intressens och lidelsers tjenst. Ju mera de förenade regeringarne äro medvetna om att ha gjort allt hvad ära och värdighet tillåta för att bevara fredens välsignelse åt Europa, och ju otvetydigare det ligger inför enhvårs ögon, att man tvungit 083 taga svärdet i handen, med desto större tillit vilja vi, stödde vid de sydtyska som vid de nordtyska regeringarnes enstämmiga vilja, vända oss till det tyska folkets fosterlandskärlek och till dess beredvillighet för uppoffringar med ett upprop, att det försvarar sin ära och sitt oberoende. Vi vilja efter våra fäders exempel kämpa för vår frihet och för vår rätt mot främmande eröfrares våld, ochi denna kamp, i hvilken vi ej fullfölja något annat mål-än det, att tillförsäkra Earopa en verklig fred, skall Gud vara med oss, som han varit med våra fäder. Talets uppläsning afbröts ofta af församlingens lifliga bifallsrop, så t. ex. då konungen förklarade att nordtyska förbundet bemödat sig att utbilda den tyska folkkraften icke till ett hot, utan till ett starkt skydd af den allmänna freden, och de växte till en storm då konungen med höjd röst betonade, att Tyskland ou bär inom sig sjelf vilja och kraft att afvärja ett förnyadt franskt våld. Redan en timme derefter sammanträdde riksdagen till sin första session. Om de vigtiga beslut som der fattades har telegrafen redan berättat. Dagen förut hade konungen mottagit staden Berlins magistrat och kommunalrepresentanter, som till honom öfverlemnade en adress med försäkran om hufvudstadens beredvillighet till alla nödiga offer. I sitt svar yttrade konungen: Tunga offer fordras af mitt folk. Vi vilja ej dölja för oss att vi blifvit bortskämda af dem i två lyckliga krig hastigt vunna segren.. För så godt köp skola vi ej denna gång komma ifrån saken. Men jag vet hvad jag kan vänta af armån och af dem som ila till fanorna. Instrumentet är skarpt och i bästa skick. . Framgången ber ror.af Gud. Äfven: från flera andra af de stora städerna inom förbundet, såsom Hamburg och Bremen, ha dylika adresser afgifvits. Staatsanzeiger, Preussens officiella tidning, meddelar två aktstycken, ämnade att lemna en faktisk redogörelse för förloppet af händelserna i Ems. Det första af dessa dokumenter, som nedskrifvits under konungens egna auspicier, berättar att Benedetti den 9 Juli anhällit, att konungen måtte befalla prinsen af Hohenzollern att återtaga sitt samtycke till mottagande af den spanska tronkandidaturen. Konungen hade till svar derpå förklarat, att han ej gifvit sitt samtycke till denna kandidatur och följaktligen ej kunde taga det tillbaka. I den andra audiensen. hade .Benedetti sökt förmå konungen använda sitt inflytande hos prinsen för att förmå honom att afstå från den spanska kronan. Konungen hade svarat att prinsen vore fri i sina beslut och egde att handla som han sjelf funne för godt. Den 13 Juli hade konungen tillstält Benedetti ett supplement till Kölnische Zeitung, innehållande ett telegram med tillkännagifvande att prinsen af Hohenzollern afsagt sig kandidaturen. Sjelf hade han ej erhållit något bref från Ia NA et ar He ke