Aftonbladet – 22 juli 1870, sida 2

gen velat uraktlåta att göra sin vanliga sjuk. rond i: staden, i fall detta varit en möj lighet, för att dröja qvar i denna grönskand idyll och under hundraåriga ekar åter 8 Helene småle emot sig. . Men att hon nu icke kom tillbaka, i de hela var detta nyckfullt. Skulle han nu sök: upp henne? Nej, hon kande då kanske fi smak för vissa små pikanta husliga scene och derifrån ville han be Gud bevara sig. När derföre droskan höll framför förstugu dörren, begaf Edvard sig direkte ut till den Han hade redan tagit plats och -kusken far stare fattat i tömmarne, då Helene syntes dörren. Hon sprang upp på fotsteget och hennes vackra musslinsklädning fladdrade sommarvinden, när hon böjde sig framåt emo honom och sakta sade: Tro mig, Edvard, jag söker att vårda Johr och vara så snäll mot honom som jag kanb Hennes ljusbruna ögon stodo fulla af tårai och hon hade lagt sina armar om hans hals Se så, det är bra,, svarade Edvard, hvilken i allmänhet icke tyckte-om något, son kunde få det ringaste namn afuppträden oct minst att dessa skulle få uppföras inför hans tjenares ögon. Hvad i all verlden skall Johnsson tänka, när du kommer så här gråtande uta, tillade han saktare, Helene var åter försvunnen bakom förstugn: dörren och vagnen i full rörelse, då Edvard fann, att han pu kanske varit alltför hård Hon är mild och vek; ett ord kan förvärma henne och ett annat göra allt godt igen. Jag hade väl inte behöft tala till henne med er ton som om jag vore ett rytande lejon. Stackars bärn, jag tror hon snyftade högt i förstugan Hvarföre skulla jag också börja och bråka vid frukostbordet om John; så fort frågar gäller honom, tar Helene så illa vid sig Men Agatha hade allt rätt i sitt påstående