Aftonbladet – 22 juli 1870, sida 2

Och allt hvad du gör mot John sker uteslutande för hans skull? För hans. skull, Edvard; men mest för din! Helene lemnade hastigt balkongen, hor kände sig förnärmad af Edvards frågor och den ton, med hvilken han gjorde dem. Jag visste hon skulle svara så, tänkte han, Agatha hade ändå till en del rätt. Jag vill inte skylla Helene för att vara elak eller mera beräknande än andra menniskor; men hon är fåfäng som alla qvinnor och jag kan slå vad med tio mot ett, att när de småle, så sker det emedan det klär dem, och pär de gråta så sker det när de tro sig vara alldeles oemotståndliga. Deras natur är alltigenom beräknande. Han tog fram ett cigarrfodral och öppnande det, fortsatte han: Jag må undra hvad hon tänkte, när hon broderade detta åt mig? Hon funderade säkert på sina små fingrar och att jag skulle beundra dem... Helene har verkligen vackra känder.s Och han blossade lugnt på en cigarr, hvars bruna blad han rullade mellan fingrarne, medan hans blickar foro öfver det vackra sommarlandskapet. Derlåg en lund, genomslingsad af en gångstig, vid hvars kant smörblommor och prestkragar sakta vaggade, och nndangömda sittplatser skymtade här och der fram under löfvet. Solsken och skuggor vexlade beständigt om på gröna gräsplaner, som begränsades af ett bakom furor hälften doldt berg, och der nere vid elfstranden låg en rödstruken koja, från hvilken en lätt rök då och då frustade fram, Men månne Helene inte ämnar att komma igen? Troligtvis blef hon stött! tillade han i tankarne. Han fortfor att blicka ntåt på de lockande massorpa af dagrar och skuggor; en känsla väcktes hos honom, som skulle han den da