Aftonbladet – 21 juli 1870, sida 2

vi hoppas, mötas med dgillande från alla sidor. Den engelska pressen uttalar sig, så vidt vi kunnat finna, enhälligt ogillande, och i lera fall skarpt fördömande, om den franska krigsförklaringen. Det är ej blott fallet med tidningar af Times och Standards färg, utan äfven med liberala sådana som Daily News och Economist. Så yttrar den senare j sitt nummer för den 16:e, i en artikel med öfverskrift: Frankrikes krigsförklaring: Det var illa nog att Frankrike skulle törklara att uppstigandet på Spaniens tron af en aflägsen slägting till preussiska konungen skulle betraktas såsom casus belli; det var sämre att tillkännagifva detta på ett utmanande sätt, innan någon anledning dertill förefanns, och att sålunda om möjligt förorsaka en träta; det var ännu sämre af Frankrike att, då prins Leopold afstod från sin kandidatur, begära mer och fordra bestämmelser för framtiden, hvilka voro oförenliga med Preussens värdighet och ämnade att blifva afslagna; det var ännu sämre att tramställa dessa förolämpande fordringar på ett exempellöst förolämpande sätt till konungen af Preussen på en offentlig plats; men sämre än allt annat är den plötsliga krigsförklaring, hvilken vitnar om ett berådt mod, oc ådagalägger att, hvad som än kan komma att sägas, prinsens at Hohenzollern kandidatur var blott en förevändning; att kejsarens afsigt redan från början var att anfalla Preussen, denna och ingen annan. För att kunna fatta ett sådant beteende måste vi öfvergifva alla på senare tider hysta föreställnipgar om den franske kejsaren och förgäta vår erfarenhet af honom såsom en betydande statsman och under åratal en bland upprätthållarne af Europas fred. — Vi måste återvända till de tider, som följde på statskuppen, då Louis Napoleon betraktades såsom en vild spelare och desperado, istånd att uttänka hvarje missdåd och att begå hvarje brott — såsom en man, hvilken var istånd att oförberedt öfverfalla ett land, och hvilken icke ens skulle behöfva en passande förevändning för ett krig, hvilket han ansåg förmånligt för honom sjelf eller Frankrike. Vi ha nu under åratal hyst andra åsigter om franske kejsaren och föreställt oss att de förra ofördelaktiga härrörde från farhågor och inbillningar. Men de innefattade ingentiog som var värre än det, som han nu gjort. Den ursinnigaste handling af en midnattskonspiratör är icke moraliskt sämre än detta plötsliga brytande af Europas fred utan någon skönjbar anledning. Då vi få del af den franska krigsproklamationen, få vi nog skåda det ärbara draperi, i hvilket kejsaren kläder sin politik. Men hvilka ord han än må begagna, kan den förhandenvarande förevändniogen endast blitva denna: att en person, som benämnes slägtinge till konungen af Preussen — d. v. s. en tysk prins, som med konungen af Preussen har en gemensam stamtader, som lefde töre år 1200 — har för ett ögonblick varit kandidat till spanska kronan, och att konungen af Preussen vill icke gå i god för att han aldrig mer skall blifva det. Men hvilka tvenne tolk skulle någonsin kunna lefva i fred med hvarandra, om skuggor sådana som denna kunna förorsaka krig? England och Preussen kunde på mycket rimligare grunder ha anfallit Frankrike vid första begynnelsen till ett bonapartiskt kejsargodöme, med stöd af dess sannolika våda för den europeiska jemnvigten och dess oförenlighet med wienerfördragen. En Bonaparte i Tuilerierna innebar vida mera ett hot mot Europa än en Hohevzollare i Madrid innebär ett hot mot Frankrike. Och Hohenzollarn befinner sig ännu icke ens i Madrid; tvärtom förklarar han sig icke vilja begifva sig dit; och hela klagomålet går ut derpå, att Preussen icke vill förklara, att om han ändrar åsigt, skall det icke tillåtas honom att begifva sig dit. En så föga märkbar, en så försvinnande krigsanledning har man knappast någonsin bevitnat, Naturligtvis äre de verkliga skälen helt andra. De enda rationella krigsorsakerna äro tvenne: den ena nationel, den andra personel. Det påstås (och vi befara det är sannt) att kriget är populärt i Paris, emodan Prenssen plötsligen tillvoxit, och emedan Frankrike har mindre prestige och man mindre frågar efter Frankrike sedan det fått en så mäktig granne. Men kan någonting vara mera afskyvärdt än att förklara, det ju mer blomstrande och stark en annan stat blir, desto angelägnare är det att oförtöfvadt anfalla den? Samma sats kunde predikas i Eogland. Den nuvarande franska ambassadören i Washington säger, att de forntida nationerna voro Frankrike och England, de framtida nationerna äro Amerika och Tysk land. Och med anledning af dessa utsigter har England lika stor rätt att anfalla merika, som Frankrike har att bryta in i Tyskland. Vi glädja oss åt Förenta Staternas storhet, och Nkaså borde Frankrike glädjas öfver att Preussen är mäktigt liksom Frankrike sjelft. Men kanske väger i kejsarens hemlighetsfulla själ hans år nastis personliga öde vida mer än Frankrikes nationella blomstring. Emedan många soldater voterade emot honom vid plebiscitet, torde han önska förströ dem och göra sig sjelf populär genom ett ofantligt krig. Den nya parlamentariska styrelse, som blifvit införd, är sannolikt icke synnerligen angenäm, ooh för att blifva den qvitt önskar han vända menniskornas uppmärksamhet åt annat håll, och ingenting för ändrar i så hög grad som kriget riktpingen af alla tankar och föreställningar, Men detta innefattar att fransmän och preussare skola dödas blott och bart för att åstadkomma en diversion. Det förefaller oss, då vi tala om dödandet af massor af menviskor för ait tillfredsställa soldater eller för att hålla en dynasti på tronen, såsom skulle vi icke tala om vårt tidehvarr eller om något som helst civiliseradt tidehvarf, utan om någon länge