Aftonbladet – 21 juli 1870, sida 2

jag gör inga anspråk på nägon ofelbarhet, ett leende gled hastigt öfver hennes bleka läppar, men den qvinna, som kan göra det, som har öfvertagit en förkastad mors pligter också hon... Oekså hon? up repade Edvard, Fråga om inte också hon skulle känna sig nöjd öfver att vara qvitt detta barn! Edvard kastade med en hastig rörelse bort sin cigarr. Helene är god och öm, svarade han, iag fruktar inta för att hon ej skall uppfylla hvad hon åtagit sig. Agatha hade återigen stannat, ännu ett leende lyste upp hennes mörka ansigte och de stiernlika ögonen bade en sällsam glans, hon såde kort och bäftigt: Hon är god och öm derföre att man skall tala om hennes dygder, på samma gång man utkastar fördömelse öfver barnets mor, och på det att de båda kontrasterna desto bjertare skola afsticka från hvarandra. Förråd min hemlighet för Helene! Och lät henne sedan så inverka på dig att Anton, att alla få känna min vanäral . Agatha försökte att tillägga änng några ord, men de kommo ieke öfver hennes skälfvande läppar. En qväfvande känsla i hennes bröst tycktes hindra de falska och otacksamma orä, hvarmed hon ville kränka en annan qvinna. Hon kunde icke tala och hon vred några spkpader sipa emå svaga händer. Den sinnesrörelse hpn under leende och en hycklad barnslig fruktan till en början lyckats dölja, öfvermannade henne nu och bröt ut i våldsamma, hysteriska snyftningar. Det var en storm af verklig ångest, ett utbrott af raseri emot sig sjelf. Hon, som trott sig handla så klokt, då hon helt och hållet öfvergilvit detta barn, hade således sjelf dragit det till det hem, Hvilket det nu