Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 3

: Enigheten mellan konungafamiljen var tro ;r ligen ringa redan under Adolf Fredriks lifs ju tid. Men genast vid Gustaf III:s uppträ n dande på tronen, började mellan honom oc enkedrottningen den osämja som under d följande åren öfvergick -till ömsesidig hän synslös bitterhet. Begge voro lika felaktiga Modren kunde aldrig glömma att hon vari regerande drottning, och sonens gränslös maktlystnad var en trogen bild af modren: Vi hafva vid öfverblicken af Fersens hi storiska skrifter — fjerde delen — reda meddelat några drag af den familjestrid son uppflammade i anledning af drottningens gro. cess och de rykten som sattes i gång on det väntade furstebarnets oäkta börd. Ai ömhet för hertigarnes utsigter till trone trodde enkedrottningen på ryktets sanningsenlighet. Hertig Carl befordrade ryktet: spridning, men så snart han fick veta at det kommit till konungens kunskap, gjorde begge bröderna gemensam sak mot enkedrottningen. Konungen påyrkade att hor skulle för alltid lemna Sverige och beredde henne den ena förödmjukelsen efter den andra, under det att han samtidigt med dessa I vidtog åtgärder till försoning med modren, Idock aldrig, som det vill synas, på fullt allvar. Både vid drottningens nedkomst och vid kronprinsens dog förbjöds enkedrottningen att närvara. Under det första glädjeutbrottet vid kronprinsens födelse hade konungen lofvat ingå en försoning med enkeI drottningen; men — han skref ett iskallt och I sårande bref till henne om barnets födelse — och hon svarade i samma ton. Hvad som ständigt lade hinder i vägen mot en förlikning mellan konungen och modren, var den Iförres misstänksamhet och skuggrädsla: — I han fruktade att modren understödd af herTtigarne Carl och Fredrik Adolf, skulle med mera kraft anfalla honom, och såg med nöje att enkedrottningen och hertig Carl, som han fruktade, äfven lefde i osämja. Då konungen i Juni månad 1720 beslöt I företaga en ifrigt åtrådd resa till Spaa lät han -hos rådet ivregistrera sitt testamente. Deri föreskrefs att under kronprinsens minderårighet skulle hertig Carl vara rikets regent; men anförtrodde honom likväl icke befälet öfver armån utan all inskränkning och befälet öfver hufvadstaden lemnades tillriksrådet grefve Sparre. Den 15 Juni, sedan konungen först med garderna brutit upp från Ladugårdsgärdet och i ceremoni intågat i hufvudstaden, reste han ut till Ulriksdal för att taga afsked af sin gemål och son, spisade middag, men igoorerade drottningen, som inrest för att taga afsked, och såg henne icke vidare före afresan. Till enkedrottninen skref han ett svulstigt bref, som äfven innehöll förebråelser, hvilket dock ej skulle framlemnas förr än efter afresan. Enkedrottningens svar, som afsändes med posten, spriddes sedan i flera kopior till förekommande af falska berättelser om dess innehåll. Till att öfvervara drottningens andra nedkomst, i Augusti 1722, blef enkedrottningen icke inbjuden. Derförinnan hade dock konungen rest i stor cortege till Fredrikshof för att göra ett besök hos sin syster prinsessan Sofia Albertina, som låg sjuk; men vid detta tillfälle hade konungen låtit underrätta enkedrottningen, hos hvilken prinsessan bodde, att han önskade träffa den senare ensam — och så skedde äfven. Men genast derefter fick enkedrottningens kammarherre, baron Schultz, konungens uttryckliga befallning att till henne framföra ett förlikningsförslag, dock med vilkor att regerande drottningen deri ej skulle inbe; ripas. Modren svarade med bitterhet, att hon kände sonens tänkesätt och ville ej veta af några l mellanlöpare. Under tiden, och i afbidan på drottningens nedkomst egnade sig konungen föga åt regeringsärendena, utan sysseisatte sig med att uttänka förströelser. Pi Drottningholm, der han vistades, skullel! ett tournårspel uppföras jemte komedier. och operor; men enkedrottningen insjuknade på Svartsjö i bröstinflammation, och ! när hon tillfrisknat avgreps prinsessan ! af renmatisk värk, och ehuru modren visade l! henne all ömhet, blef hennes lynne så bittert ! mot modren att hon i sorg yttrade till grefve: Carl De la Gardie: Min dötter tager lifvet mig; jag kan ioke öfverlefva ett så då-! igt bemötande och sådan hårdhet af mina! barn. Enkedrottningen insjuknade derefter ändå betänkligare, men egde dock ännu nog själsoch kroppskrafter att använda en hel dag! (den 9 Juli 1782) med upprättandet af sitt! testamente och att skrifva ett långt bref tilll! konungen, deri hon framställde med bitterhet ! och förtrytelse hela hans uppförande mot ; henne under den långa förflutna tiden, och S hon slutade brefvet med de förskräckligaste ! förbannelser am han vägrade uppfylla henom festamente, i hvilket hon utnämnde sina ; egge yngsta barn till arfvingar; hennes skuld — 50,000 rdr — fordrade hon skulle vi t deras med ett års anslag afenke-undehö tf 0 siutligen rekommenderade hon sitt hof! och sina tjenare i konungens nåd. — Endast l hennes yngste och rest älskade son hertig ; Fredrik, som bodde på Tullgarn, eftersändes! med ilbud; men då hon befarade att han ej l före hennes död skulle ankomma till Svartsjö, : så anförtrodde Hon det förseglade testamenI h d S d 8 li d n n f P 0 UFR PAR -PAIl FRA tet till öfverhofpredikanten biskop Wingård, att af honom till hertig Fredrik öfverlemnas. Under samtalen på sjuksängen med biskop Wingård ville hon ej adoptera andra grundsatser i religionen än deism, deri hon hade efvat — säger Fersen. I sin aflagda bikt rkände hon sig under lyckans dagar hafva felat mot det Högsta väsendet — men, ehuru on skilde sig i många punkter trån allnänna trosåsigterna,, sade hon sig dock i itt hjerta aldrig hufvudsakligen felat mot let Högsta Treo. — Mot barnen hade on intet att förebrå sig; bennes hjerta hade ultid tillhört dem; de Hade alla hjer alltid itgjort hennes käraste föremå: dömme Gud a ra jag derföre blifvit lönad; men jag för-9? åter dem — yttrade hon. h Den 10 Juli fick konungen, som vistades )li vå Drottningholm, underrättelse om enke-l Irottningens tillstånd. Han greps nu af ängs-!! an; han steg till häst på morgonen och be-!tö af sig till Svartsjö, endast ledsagad af en R f hertig Carls pager för att vara helt!8! nkognito,. Han steg af utanför slottets in-!ägnad, gick öfver trädgårdsmuren och skio!C