Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 3

VP VM DU VISVADIBRv MISS TAD BELLE MÅ Svarmodren. Den förra hade efter ryktet om kronprinsens äkta börd undvikit all beröring ;. Jmed svärmodren och visat henne all köld. I Konungen begaf sig också ensam den 13 Juli le till Svartsjö, ursäktande drottningens uteI blifvande med hennes långt framskridna grosess. Enkedrottningen hade uttryckligen be fallt att tå underrättelse om sonens ankomst, Il och att han ej skulle få komma in förr än I hon dertill lemnat bifall. Då hans ankomst 5 anmäldes, sade modren att han ej fick kom— ma till hennes sjuksäng förr än han egenI händi gt skrifvit och undertecknat en rafikaAtion å det testamente hon upprättat, samt r liklädt sig att betala hennes skulder. Konun; gen gjorde det villigt, och sedan handlingen ,. Jaf modren mottagits, fick sonen komma in. Hennes omgifning ville draga sig tillbaka; men hon fasthöll grefvinonan De Ia Gardies hand och befallde äfven riksrådet Ribbing att stanna qvar. Nu inträffade en scen, som framstälde enkedrottningens förbittrade sinnelag. Då konungen ville tala, afbröts han af modren med dessa ord: Du kommer utan tvifvel, min son, för att njuta af ett för dig angenämt skådespel och som du väntat på med så mycken otålighet, nemligen att få se mig dö. Du har gjort , Jallt hvad på dig berott för att påskynda detta slut. Kanske tänker du ännu i denna stund på att bereda mig någon ny skymf, dylik med den i Maj månad år 1778, då jag blef tvungen att rättfärdiga mig i rådets närvaro, eller den 1 November, då tillträde till ditt hof och din person blefvo mig skymfligen förvägrade. Hon upprepade derefter alla omständigheterna af konungens oregelbundna uppförande alltifrån hans spädaste ungdom och isynnerhet från hans uppstigande på tronen. Uttryck om falskhet, förräderi och förakt för modren blefvo dervid ej sparade. Konungen försökte afbryta denna pinsamma rekapitullation och ville försvara ON men Ribbing hviskade honom i örat, att han skulle låta Iden döende modren fritt yttra sig, och ko I noungen höll sig då stilla. Sedan enkedrottningen sålunda gifvit luft åt sin smärta och sin förtrytelse skedde försoningen genom de ömmaste omfamningar och yttranden — men sedan konungen dragit sig tillbaka och fa vinnan De la Gardie uttryckte sin glädje öfver den skedda försoningen, kramade enkedrottningen hennes hand och yttrade: Moderera eder glädje; han bedrager oss, machöre,, Hon misstrodde sonen in i döden. Kronprinsen önskade hon få se och han hade af konungen blifvit efterskickad. Han mottogs vänligt af farmodren, som gaf honom en dyrbar diamantagraff. — Från modrens sjuksäng skyndade konungen till Drottningholm för att öfvervara spektaklet; men förböner skulle hållas i Stockholms kyrkor för enkedrottningen och alla offentliga förlustelser inställas, med undantag af de på Drottningholm naturligtvis, Dagen derpå blef enkedrottningens tillstånd mera betärkligt, hennes plågor ökades, hon begärde opium för att Nadra eller förkorta dem, men läkaren vägrade hennes begäran. Tre ilbud sändes till kungen, som först klookan 8 anlände, och då modren befanns slumrande, afreste han efter en timma för att på Drottning holm ej försumma spektaklet, som blifvit uppskjutet ända till hans återkomst. Sedan återsåg han ej enkedrottningen, som afled två Jagar derefter i grefvinnan De la Gardies armar och i hennes mest älskade sons, hertig Fredriks, närvaro, Han var den ende af hela familjen som up riktigt sörjde modren. Vid däödsbudet, som framfördes af grefve De la Gardie, bjöd konungen till att på allt sätt synas rörd,. Han inneslöt sig i sina rum för att reglera — modrens liktåg. Hertig Carl mottog underrättelsen om modrens död, då han var på återresa från Finland. Under hela sjukdomen hade hon icke nämndt denne son, hvars handlingssätt mot modren vid flera tillfällen varit lika lågsinnadt som konungens. — Hertigen blet alls icke rörd af modrens död, utan gjorde blott den reflexionen, att han anat en ledsam nyhet, medan det några dagar förut händt, att han två gånger Å rad — knäppt sin rock oriktigt. Han var — tillägger Fersen — mycket vidskeplig och trodde på spåkäringar, spöken, syner och alla de mest barbariska och äldsta tiders galenskaper. Precist samma svaghet i karakteren visade äfven konungen. Mot förmodan uppfyllde konungen sin förbindeise beträffande modrens testamente, genom sin välgörenhet mot hennes tjenare. Af skulderna öfvertog han dem som blifvit gjorda för hofhållningen; men hennes på schatullet kontraherade skulder — 25,000 rår — ligviderades af hennes lösörebo, hvari enom de begge yngsta barnens arfslotter mins ades med denna samma. Denna åtgärd och den att konungen med obestridlig rätt gjorde anspråk på och uttog ur boet de diaraanter, som enkedrottningen 1744 vid sitt giftermål sekommit och hvarom så Många förvecklingar uppstodo efter den misslyckade revolutionen och vid 1756 års riksdag, uppväckte bertig Fredriks och prinsessans missnöje. Enkedrottningens morgongåfva, 100,000 rdr, var det enda hvari konungen och hertig Carl hvardera fingo en brorslott. Ehuro i testamentet intet tillagts den senare, erbjöd dock hertig Fredrik och prinsessan honom att taga in del af arfvet; men hertigen vägrade, ehuru lans affärer voro usla och hans kredit till len grad förstörd, att ingen köpman ville i till honom något pi räkning, hvaraf lock han ej fann sig hindrad att sjelf beöka handelsbodarne och köpa varor utan att iqvidera dem. Af den arfslott, 27 af moIrens morgongåfva, som skulle tillfalla ho om, hoppades hans kreditorer att få liqvid; nen ham sammankallade dem och lät dem örklara honom bankrutt. De erbjödos 60 rocent i liqvid, att afbetalas med 10 proc. m året. Efter många skandalösa åtgärder lödgades de antaga förslaget. Hertig Fredrik nvisade hela mödernearfvet till sina skullers betalande, Såsom skådespelstörfattare var Gustaf III ika produktiv som hans morbroder Fredrik I i Preussen producerade poesi på dålig ranska. Den förres håg för teatern tog tidals hela hans uppmärksamhet i anspråk. kegentens pligter äsidosattes för scenens an elägenheter. Hans flesta teaterpjeser uppördes på Gripsholm, och hertigarne, hertig Jarls gemål och mnrinsessan — sam fär. svd?