Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

hand omfattat en af pelarne, i det han svängde fram och tillbaka, ömsom betraktande de höga, praktfulla krukorna, ömsom den tysta, orörliga qvinnans strålande ögon. Agatha hade öppnat sina läppar som för att andas ut i en sock, men Hon slöt dem hastigt. Det var en tyngd öfver henne, men hon bade icke kraft att skaka den bort, hon hade icke kraft att ge det sammanpressade bröstet luft. — Plötsligen sjönko hennes blickar på barnet — det låg som en glasartad förtening öfver de glänsande globerna, under det hon betraktade gossens gata ken, infallpa kinder. Var det något som skrämde gossen i denna blick? Han hade hastigt krnpit tillsammans bakom den brokiga, ostindiska blomsterkrukan. Agathas lilla satinskänga med dess koketta rosett stack lekande fram under den breda klädningsfällea. Barnet gömde sitt hufvud medan hennes ögon följde den svarta skons hastiga kretsgång — dess fina spets kom allt längre och längre fram — nu berörde den gossen. Agathas bröst fortfor att vara tungt, hennes läppar hade åter öppnat sig, de voro bleka och torra under det hon nu helt och hållet höll tillbaka andedrägten, Hon betraktade som i en dåsig dröm barnets halft frånvända nacke. Hon kundeicke flytta sina ögon bort från det tunna ljusa håret och hennes lemmar hade gripits af en förstening, Det var som skulle hon upphört att lefva, som om döden gripit hennes tankar och känslor. Dödsstillheten inom henne upphörde dock plötsligen, blodet rusade i vild hastighet till hennes hnfvud, solens gyllen2? skifva, träden, blomstren och barnet svängde om i en yrande hvirfvel och golftiljorna på verandan vaggade som i sjögåpg.