Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

nillioner till armen och 16 till flottan) tog tven den gamle Juli-ministern till ordet och unföll ministeren, för det hon, oaktadt hon i ealiteten fått sina fordringar uppfyllda, fördlarat krig. Dagbladet ger ej ens någon reume af hans tal, men en sådan. har Dagens Nyheder efter ett på enskilt väg erhållet xemplar af Kölnische Zeitung sett sig istånd utt meddela. År det sannt, eller är det icke? frågade an, att I bryten för en ömtålighetsfråga, ut I viljen utgjuta strömmar af blod för en ormsak? Hvar och en af oss måste bära unsvaret för sin röst. Jag, som är rädd om nitt minne, skall icke åtaga mig ansvaret ör ett sådant beslut. Jag fordrar för mitt and att man för oss framlägger de depecher, i följd af hvilka kriget förklarats. )m det varit af mig landets öde berott, kulle jag unnat det nägra ögonblick till etertanke. Jag anser detta krig för mycket klokt. Jag har mer än någon annan blifrit öfverraskad af 1866 års händelser, men ag säger öppet, att tillfället. till hämnd ej unde vara sämre valdt än nu. Man har ust nyss gifvit eder upprättelse. Preussen nade orätt; Europa har velat att det skulle sifva er rätt. Jag vet att den dag skall komma, då I ångren hvad I nu gören! Taet afbröts oupphörligt af den krigiska maoritetens häftiga rop. Jules Favre begärde itven ordet, men då de flesta deputeradena emnade salen, måste han afstå derifrån. Från Paris skref förliden lördag en korrespondent till Kölnische Zeitung: Preussiska sändebudet tog i går afton afskedjaf utrikesministern. Legationssekreteraren, grefve Solms, 1varstannar tills vidare. Benedetti har hitkommit i dag på morgonen. Ännu i sista minuten gjordes från Englands sida förtvifade ansträngningar för att förmå Frankrike itertaga dess efter Huhenzollernska afsägelen framstälda fordran. Engelska utrikesministern, lord Granville, kom sjelf inkognito nit, men hans bemedlingsförsök misslyckades. Krigspartiet hade definitivt öfverhand i S:t Cloud. Om den bekanta scenen i Ems, som närnast föranledde brytningen, föreligga olika verättelser. Enligt Berliner Börsen-Zeitung skall grefve Benedetti tilltalat konung Wilwelm på promenaden och uppmanat honom utt ge garantier för att dylika förvecklingar j på nytt måtte inträda, hvarför han särskilt anmodade konungen att skrifva till sejsar Napoleon och bedja denne om ursäkt. Konungen inskränkte sig till att fästa sänlebudets uppmärksamhet på att stället ej egnade sig till ett samtal om dylika saker. Konungen gick straxt hem till sin bostad, lit sändebudet genast följde honom. Då Beredetti låtit anmäla sig, lät konungen genom sin flygeladjutant grefve Lehndorff underrätta Benedetti, att han ej hade något mer att säga honom rörande den ifrågavarande saken och derför ej ville mottaga honom. Deremot har en korrespondent till Figaro, som säger sig varit ögonvitne till scenen, följande att förtälja derom: I följd af det vackra vädret och morgonens svalka afhandas ofta affärer på promenaden. Vårt sändebud Benedetti gick sålunda i går fram till konungen för att samtala med honom. Han hade en pappersbundti hand. Konung Wilhelm, som under de senaste dagarna ej varit vid bästa lynne, svarade endast några å ord, gjorde en höflig gest, som om han ville ursäkta sig att han ej vidare kunde samtala med det franska sändebudet och afägsnade sig derpå hastigt med sin adjutant. Denna scen framkallade en stor bestörtning land de talrika åskådarne på promenaden. Straxt sedan konungen gått, gick hans kusin prins Albrecht fram till franska sändeudet och tilltalade honom med största möjiga artighet. fnligt ett telegram till Times från Berlin nade konungen befalt sin adjutant grefve Lehndorff underrätta Benedetti att han ej nade något att säga honom, och att han derpå ortsatt sin promenad. I en otficiös skrifvelse rån Berlin till Hamburger-Correspondenten eter det att konung Wilhelm vände Beneletti ryggen och gick ifrån honom. Rheinische Courier berättar att konungen till Benedetti begagnat ordet bötisen. På återresan från Ems till Berlin sammanräffade konung Wilhelm i Magdeburg med srefve Bismarck. Då konungen lemnade badrten, följde de dervarande preussiska badsästerna honom med entusiastiska lefverop. Konungen svarade: Hoffentlich auf Wiederehen!s Till en af de kringstående yttrade van: Gud är mitt vitne att jag ej vill kriset; men tvingar man mig dertill, skall jag örsvara Tysklands ära till sista man. Vid ramkomsten till Berlins bangård på fredagsftonen mottogs konungen af en böljande nenniskomassa, som sjöng den preussiska folkången och ropade Till Rhein! Till Rhein! Det nationalliberala partiets ledare i Preusen sammanträdde enligt National-Zeitung den 5 för att öfverlägga om en adress till konunjen, hvari de ville anmoda honom att förlara Frankrike krig i anledning af denna nakts utmaningar. De ämnade tillika utärda en adress till det tyska folket. I samma tidning läses: Våra militära tgärder måste naturligtvis hålla jemna steg ned de franska rustningarna. Våra militärnstitutioner äro, som bekant, organiserade å ett sådant sätt, att Frankrikes plan, som ydligen går ut på att öfverrumpla oss och traxt tillfoga oss ett hårdt slag, säkerligen kall stranda. Åfven i den franska krigsniniståren synes man ha temligen ofullkomiga föreställningar om vårt folkbeväpningsystem. Om det blir nödvändigt, ha vi geast en så stor styrka som vi behöfva emot rankrike, och derefter förfoga vi ytterligare yfver en onttömlig reserv, medan i Frankike reserven snart skall bli uttömd. Enligt de af en morgontidning på enskild väg erhållna tidningarne skall kronprinsen af Preussen vara utnämnd till chef för mnordmn dA Ach reno Proadrik Carl till ahaof för ovd.