Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

för att jag tycker det är någon likhet melJan Edvard öch honom, men då han var liten had2 han precist sådant hår. Spring tore 088, lille John, och plocka några af de der granna, 3tl8 blommornan, sade Helene och lutade sig ner öfver barnet. En mörk rodnad hade stigit upp i hennes ån sigte och försvann blott långsamt. Jag önskar, att jag riktigt kunde hålla af det barnet; hon stod och blickade tankspridd etter honom. Fastän Edvard gör allt sitt till blir han bestämdt puckelryggig. Jag ser ingen nöd på honom, sade Agatha, likväl tycker jag att ni kunde valt ett vackrare barn, för att slösa edra välgerningar på. Låt honom bara inte höra sådant! bad Helene. Ja, ni förtjena himmelriket på den der lilla fulingen, svarade Agatha gladt, i det hon öppnade trädgårdsgrinden. Barnet sprang nu ömsom före och ömsom efter det lilla sällskapet, som nu afhandlade konsten att sy upphöjda blommor med sefirgarn. Det var Helene, som talade härom, hon skulle brodera öfverdrag till en skrifstol till Edvard, Kom med mig opp på mitt ram och se mina soffdynor; jag har mönstret qvar och jag tror du kan begagna det., bad fröken Denkwart. De följdes åt arm i arm från den på fioa pelare hvilande verandan, der Agatha tagit lats på en trädgårdsstol. Hon satt vårdlöst tillbakalutad och med den medtagem boken i sitt knä; men hon bläddrade icke i den och hennes ögon voro riktade framåt på en ljus, skimrande punkt mellan träden — det var elfven, som bröt sig i guld. John stod tätt bredvid henppe och hade med sin lilla magra