Aftonbladet – 20 juli 1870, sida 2

Då det sätt, hvarpå landet mottog vår förklaring af den 6 Juli, hade gifvit oss visshet om, att I gilladen vår politik och att vi kunde räkna på edert understöd, inledde vi ögonblickligen underhandlingar med de främmande makterna för att erhålla deras bona officia hos Preussen för att det måtte erkänna rättmätigheten af våra besvär. Under dessa förhandlingar hafva vi icke fordrat något af Spanien. Vi ville icke såra dess sjeltkänsla eller träda dess oberoende för nära. Vi hafva icke heller gjort något steg hos prinsen af Hohenzollern, som i våra ögon undanskymdes af konungen. Vi hafva likaledes afhållit oss från att indraga några beskyllvingar i vår diskussion eller låta denna å utom det ämne, hvartill vi från början inskränkt oss. De flesta regeringar svarade oss utan dröjsmål, och de hafva med mer eller mindre värme erkänt rättvisan af våra fordringar. Den preussiske utrikesministern gaf oss ett afvisande svar, i det han påstod, att han icke visste något om saken och att berlinerkabinettet alltså varit främmande för densamma. Vi måste då vända oss till konungen sjelf, och vi gåfvo vårt sändebud ordres att begifva sig till H. M:t i Ems. Ehuru konungen af Preussen medgaf, att han tillåtit prinsen af Hohenzollern att mottaga den kandidatur, som blifvit honom erbjuden, påstod han, att han icke haft något att göra med de förhandlingar, som egt rum mellan spanska regeringen och prinsen af Hohenzollern, att han blandat sig deruti endast som familjeöfverhufvud och ingalunda som suverän, och att han hvarken sammankallat sin minister eller rådfört sig med densamma. H. M:t vidgick emellertid, att han underrättat grefve Bismarck om dessa omständigheter. Vi kunde icke betrakta dessa svar såsom tillfredsställande. Vi kunde icke erkänna denna hårfina distinktion mellan suveränen och familjeöfverhufvudet, och vi fordrade enträget att konungen skulle tillråda och, om så behöfdes, befalla prinsen att afstå från sin kandidatur. Medan vi underhandlade med Preussen, fingo vi underrättelse om prinsens afsägelse från ett håll, hvarifrån vi icke väntat det. Meddelandet derom gjordes oss den 12 Juli af Spaniens sändebud. Då konungen icke velat hafva något att göra dermed, bådo vi honom nu ansluta sig dertill och förklara, att i händelse Spaniens krona genom en af de omkastningar, som alltid äro möjliga i ett land som nyligen utgått ur en revolution, ånyo tillbjöds prins Leopold, han icke skulle komma att emottaga henne, så att saken kunde betraktas såsom en gång för alla afgjord. Vår anhållan var moderat. De ord, med hvilka vi uttryckte den, voro det icke mindre. Säg ändtligen konungen, skrefvo vi den 12 Juli kl. 12 på natten till grefve Benedetti, att vi icke söka en förevändning till krig, och att vi endast fordra en hederlig lösning af en svårighet, som vi icke sjelfve framkallat. Konungen gick in på att gilla prins Leopolds renunciation, men han vägrade förklara att han framdeles icke mera skulle samtycka till förnyandet af denna kandidatur. Jag bad konungen, skref mr Benedetti till oss den 13 Juli kl. 12 om. natten, att han ville vara god låta mig meddela eder i hans namn, att i händelse prinsen af Hohenzollern åter upptog sitt projekt H. M:t skulle träda emellan med hela sin auktoritet och hindra det. Konungen vägrade obetingadt att bemyndiga mig att sända eder en sådan förklaring. Jag be-. stormade H. M:t med föreställningar, men lyckades icke förändra hans beslut. Han slutade samtalet med de orden, att han hvar-. ken kunde eller ville ingå en sådan förpligtelse, och att han för denna eventualitet såväl som för alla andra måste förbehålla sig att handla efter omständigheterna. Ehuru detta afslag föreföll oss oförsvarligt, var vår önskan att bevara fredens välgerningar för Europa så stor, att vi icke afbröto underhandlingarne och att vi, då en diskussion i kamrarne kunde lägga hinder i vägen för desamma, trots vår rättinätiga otålighet bådo eder om uppskof med våra förklaringar tills i dag. Hur stor blef icke derföre vår öfverraskning då vi i går erforo, att konungen af Preussen genom en adjutant låtit säga vårt sändebud, att han icke mera ville mottaga honom, och då vi ytterligare erforo att preussiska regeringen för att gifva detta afslag en karakter som icke borde missförstås officielt meddelat det åt Europas kabinetter. Vi erforo på samma tid, att baron Werther fått order att resa och att rustningar försiggingo i Preussen. Att under sådana omständigheter taga några ytterligare steg i försonlig riktning skulle varit en obetänksamhet. Vi hafva icke försummat något för att undgå ett krig. Vi hofoa redan i går inkallat reserven, och med edert bistånd vilja vi oförtöfvadt taga nödiga mått och steg till värnande af Frankrikes intressen, säkerhet och ära. Den entusiasm hvarmed senaten mottog denna förklaring, säger Parlement, var utomordentlig. — Ministern afbröts oupphörligt af bravorop. Efter dess slat reste sig senatorerna och åhörarne upp, och i tio minuter skakades salen af de våldsammaste bifallsrop, hvarefter det ropades: Lefve Frankrike! Lefve kejsaren! Senatens ordförande Rouher prisade derefter i gripande ord regeringens nppträdande, och sessionen afslöts under allmäsnt jubel. Senaten,, skrifver den nämnde tidningen, har gifvit ett beundransvärdt exempel; hon består af gamla män, men de lade i dagen en ungdomlig eld, den varmaste patriotism. Rouher skyndade att per telegraf underrätta kejsaren om det intryck regeringens meddelande gjort i den af honom ledda församlingen. Det meddelande Ollivier afgaf i lagstiftande kåren var alldeles likalydande med Gramonts. Då premierministern slutat sitt tal, reste sig alla deputerade från sina platser med undantag af tolf å fjorton, bland dem, oväntadt nog, Thiers, Sedan de af re