Aftonbladet – 15 juli 1870, sida 3

När är bästa tiden att laga Iandsvågatne? Denna fråga är af så allmänt intresse, samt åsig terna om dess rätta besvarande af så stor skiljaktighet, att den väl kan förtjena genom pressen komwma under allmän diskussion, desto hellre som den nyligen varit en riksdagsfråga och en ny lagstiftning angående tiden för väglagning torde vara i görningen. De olika årstider, hvarunder väglagningen hos oss vanligen förekommer, äro, såsom bekant: sommaren, hösten och våren; blott undantagsvis påköras vägarne under vintern. Det vore nog bäst att städse hafva goda vägar till möl och låta hvarje väghållare, efter eget godtfinnande, bestämma tiden för lagningen; men då detta icke alltid är fallet, hvarpå sommarlagningen är ett tydligt bevis, vilja vi tillse huru det låter sig ira alt med minsta kostnad och besvär hålla goda igar hela året om, för såvidt detta under olika jordmån och klimatförhållanden ligger inom möjlighetens gränsor, hvilket, i enstaka fall, stundom knappast är fallet. Vi skola i denna afsigt taga i betraktande de fördelar och olägenheter, som äro förknippade med väglagningen under de olika årstiderna. Sommarlagnina är den, som under de senare decennierna, isynnerhet bland allmogen, allmännast varit i bruk. Dess fördelar tyckas inskränka sig dertill, att jordbruken under tiden emellan vårsådden och höslåttern har god tid till väglagningens verkställande; att vägarne till sandtägterna då vanligen äro fasta och goda och medgifva körandet af stora lass, isynnerhet som sanden äfven är torr och lätthandterlig; att någon jord från vägoch dikeskanterna stundom kan få passera såsom underlag vid grusfyllningen, samt att väglagningens fullgjordhet om sommaren bättre faller i ögonen då gruset ligger på en förut torr väg, än under andra årstider helst då gruset kan utspridas nyss före innan synen verkställes. Oläshenheterna bestå deri att vägarne, som genom torka och körning vanligen hunnit bli hårda och jemna, genom det påförda gruset ånyo göras ojemna och tungkörda och hvarigenom vägarne således betydligt försämras i stället för att förbättras. Det är genom kraftmätningsförsök utrönt, att om ett åkdon, som väger 1000 , belastas med en körsven, som väger 200 , så ökas dragarnes arbete, på en torr och slät väg, med att öfvervinna ett motstånd af 6 , men på en nyss gruskörd, ojemn och stenig väg, med 45 . Det vill säga, att dragarnes arbete på en dålig väg ökas lika mycket genom tyngden af en person, som på en god väg af 7 personer. Grusningen sommartiden är dessutom ett onyttigt arbete i så fall, att under häftiga regn en del at det påkörda gruset flyter bort och fyller landsvägens diken, äfvensom att en stor del blåser bort, så snart en storm inträder, hvarigenom gruset således går för vägen förloradt. Ifall vägens förbättring skall vara väglagningens ändamål, torde häraf framgå, att sommartiden är för sådan lagning särdeles illa vald och att sådan lagning borde helt och hållet aflysas, såvida goda jägar denna tid af året skola förblifva en möjliget. Höst!agning är en vägförbättring, som på vissa orter har många förespråkare; af hvad skäl får man sällan veta och de skäl, som någon gång anföras, förefalla alltid otillfredsställande. Vanligen heter det, att då vägarne äro väta och djupa om hösten skall de torkas upp genom gruskörning, hvarigenom de snart bli iståndsatta. Detta låter visserligen rätt bra, men är icke desto mindre oftast en fysisk omöjlighet. Orsaken till att vägarne blifva våta och djupa om hösten, är dels den, att det vanligen regnar mera om hösten, än under annan årstid och jordytan blir derigenom ganska vattendränkt och dels, att den kalla och fuktiga luften, särdeles under de långa nätterna, icke medgifver någon väsentlig afdunstning af det ymniga regnvattnet, utan detta stannar i jordytan eller ofvanpå densamma, och gör den dag ifrån dag, mer och djupare uppblött i samma mån som vägarne flitigare begagnas. Der underlaget består af Iera eller andra, för vattnet ogenomträngliga ämnen, äro derföre våta vägar alldeles oskiljaktiga från den våta årstiden. Man ser ofta hurusom det lösa jordlager, som betäcker, vägens yta, bildar med regnvattnet en gröteller vällingstjock massa af sådan djuplek att den räcker upp till bjulnafven. Det är detta jordlager, som man genom påkörning hösttiden af grus vill göra fast och torrt. Men grus kan naturligtvis lika litet, som andra kroppar, torka under en årstid då det nästan