Aftonbladet – 15 juli 1870, sida 3

dent för Rjöbenhavn visserligen icke gjort någon annan skada än den, att han upptagit en plats, på hvilken yngre män med viljekraft och initiativ skulle gjort större nytta Berlingske Tidende föri tisdags (d. 12 Juli innehåller en med D—d(Monrad) undertecknac artikel i anledning af de 44 folkethingsmännens (den förenade vensterns) manifest. Häl säges först, att denna sammanslutning af demokraterna på visst sätt bildar en vändpunkt i Danmarks inre histora. Den nu upplösta Oktoberföreningen har haft den nyttan, ati hon bringat i närmare beröring med hvarandra de sämhällselement som förut stod fiendtligt mot hvarandra. Å andra sidan har hon medfört splittribg inom det demokratiska lägret. — Förkastandet i landsthinget af J. Å. Hansens af folkethinget antagna medlande förslag angående ordnandet af fästegodsförhållandena medförde upplöstidgen af förbundet mellan de stora godsegarne och bondevännerna och de demokratiska fraktioternas förening till ett parti. Detta förenade folkparti vill i fråga om en reform af fästegodsväsendet gå vida längre än det fallna förslaget. — Detta gat gödsögarne utsikt att komma i besittning af en stor del af bondejorden, om de blott ville göra de pekuniära nppoffriogar som dertill erfordras; I vensterns manifest heter det deremöt, ätt mån måste arbeta på fästegodsväsendets upphörande med ständigt afseende på vigten af att bondejorden blifver i bondens ego. ArTtikelförfattaren omnämner med tillfredsställelse maniföstets vackra och varma uttalande om den slesvigska fragan älvensörm dess förklaring angående den nordiska frågan. Deremot är han icke med om hvad här säges om folkets sjelfstyrelse, såsom grundtanken i grundlagen af den 5 Juni 1849. Efter vårt törmenånde,, säger hat, vär denna uppfattning af de konstitutionella förhållaiidena mycket skef. Folkets sjelfstyrelse kan på intet sätt sägas vara grundtanken i grundlagen. Med lika mycket eller kanske med större fog kunde man säga, att konungen är innehafvare af hela statsmakten och att hans nyndighet endast är inskränkt genom riksdagens grundlagsenliga specialrättigheter. Annu betänkligare anser han hvad i manitestet yttras om det öfvervägande inflytande folkethinget bör utöfva inom riksdagen. pLandsthinget, säger han, kan lika väl som folkethinget omöjliggöra hvarje regering som icke behagar det, ty det kan icke ällenast förkasta hela finanslagen utan äfven göra sådana förändringar 1 densamma att regeriogen icke kan mottaga den. Slutligen erinrar han om, att man i Danmarks konstitutionella lif känner en provisorisk finanslag, förnyade upplösningar af folkethinget och godkännandet genom en riksrättsdom af betydliga utgifter som eh ministör beslutit på egen hand under pågående riksdag. När man så starkt framhåller folkethingets speciella verksamhet med hänsyn till finanslagen, så bör man icke förbise, att folkethinget har intet och landsthinget deremot stort inflytande på det rättsliga afgörandet af frågan, buruvida en minister ådragit sig afisvar genom att i sina utgifter ötverskrida finanslagens bevillningar. För att komma till ett parlamentariskt styrelsesätt bör man i författaens tanke icke ensidigt framhålla folkethinsets betydelse utan snarare arbeta på ätt sammansmälta båda thingen till en församing. Men detta skulle möta alltför stora svårigheter; derföre är bäst att blifva i det samla spåret, att riksdagen med förtroende och välvilja mottager den minister H. M:t utnämner och söker efter bästa förmåga arbeta tillsammans med den, i det den icke ser på personerna utan på sakerna och i det regering och folk söka att med förenade krafter befordra fäderneslandets bästa. Detta wnser hen bäst stämma öfverens med danska olkets karakter och hela politiska utvecking. SES DANS