Aftonbladet – 15 juli 1870, sida 3

löre lika vat Som fore RTUSHIURCUH. 2 NUR UT grus på en våt landsvåg under den våta årstiden, är derföre detsamma, som att göra em djup och tung väg ännu djupare och tungare än han var förut, hvilket, der vägens underlag består af lera, äfven af erfarenheten bekräftar sig. Vägen blir under sådana förhållanden i samma mån sämre, som den verkställda gruskörningen varit rikligt tilltagen. Detta medgifva äfven höstlagningens förespråkare, som säga — en del — att det icke är metingen att gruset skall påköras medan höstregnen pågå, utan sedan vägarne på hösten tillfrusit; — d. v. s. sedan de blifvit torra, sanden förutan — hvaremot andra säga, att innan gruset påköres skall naturligtvis all den blöta jorden afskottas öch bortköras tills man kommer till fast bottenc, hvarefter, vid grusningen, vägen bör förses med den höjning eller rygg, som är nödvändig för vatnets afrinnande åt sidorna. I ena fallet synes grusköringen temligen obehötiig, ty har man utbirdat djupa vägar så långt inpå hösten att de lifvit torra genom tillfrysning, så torde det vara så godt att äfven invänta slädföret och sedan sköta vägarne sig vanligen sjokva tills våren Men gknlle man än hinna verkställa pruskörninger så blir den i alla fall vanligen snart onyttigt gömd under snön. Den bar i så fall och om szön Vårit sparsam, icke haft anban verkan än att en del äf tintera ha skadat slädföret. Grusköring p en tillfrusei, hård väg har dessutom alltför mycken likhet med somrmaärlagning för att kunna leda till resultatet af en jemn och god väg. I andra fallet synes väglagningen åter oftast blipraktiskt overkställbar, eller föranleda till oerfördt stora kostnader. För eh egendom med t. ex. 4 mil landsväg på lerbottetr, samt der trafiken är Hflig, skulle, under en regnig böst, landsvägens gröttormiga yta och som före grusningen skulle bortköras, uppgå till gå många 1000 lass att troligen hvarken hösten, dragathe och arbetarne skulle räka till för detta arbetes verkställande före vinterns inträde. Men äfven om det kunde verkställas, skulle höstregnet i alla fall snart förvandla den lösa sanden till en välling af grus i utbyte mot den föruntvarande — med ofantliga kostnader bortförda — vällingen af fint fördeladt grus och lea En sådan väg skulle under sommaren dessutom nödvändigt hålla sig sanddjup och tungkörd, emedan det lösa jordlager, som bildar kittet till sandens sammanbindning under torkningen nu blifvit från vägen affördt. Olägenheten af vägarnegs lagning under hösten uppstår äfven deruti, att arbetet kommer i ständig köllision med Jandtbrukssysslorna, Man har nu inte tid att laga vägarne; man måste framför allt berga sin gröda, verkställa höstsådden, tröska, köra foror för att förvandla någon del af grödan i penningar till löner och andra löpande utgifter, skörda rotfrukterna, plöja vallarne till nästa årets sådd o. s. v. Hvarje dag är dyrbar. Ett enda dagsverke, taget ifrån jordyruket denna tid äf året, för fullgörande af servituter, är vida mera värdt än det ärbete som derunder i det allmännas tjenst kunnat verkställas. Att genom la taga arbetet ifrån jordbrukaren, just den årsti då kan bäst behöfver det för egen räkning och blott för att laga eller rättare försämra landsvägarne, vore rentaf obarmhertigt. Vägunderhållsskyldigheten, som ensamt hvilar På jorden, ät i sanning ett så tryckande onus redan förut, att den icke genom några medel bör göras outhärdlig. Det är likväl icke meningen att utdömma höstJagningen blott derföre att den kommer illa till pass för landtmannens egna göromål, ty ett onus, som genom lag blifvit obligatorisk skyldighet, måste fillgöras framför egna göromål, huru olägligt det än faller sig, det är blott fråga om att icke onödigtvis göra ett onus tyngre än det i sig sjelft är och att på bästa sättet tillgodose det allmännas fördel af den enskildes arbete. Då det blifvit anmärkt, att höstlagningen, äfven af det skäl är olämplig, att då landsvägarne äro djupa, vägarne till sandtägterna vanligen äfvenledes äro djupa och tungkörda, hvarigenom gruskörnibgei både får långsammare och fordrar större dragkraft; så bar härpå svarats att det icke är meningen att köra fram gruset under hösten, då det skall användas, utan om vintern och låta det ligga vid vägkanten. tills följande. hösten; men huruvida det kan vara för trafiken lämpligt att alla landets landsvägar skola vid kanten tjena till upplagsplats för grus undef cirka 9 månader af året och huruvida det för väglållaren är fördelaktigt ätt under så lång tid utsätta grushögarne för den förminskning de måste lida genom regn och blåst, derom hafva böstlagningens vänner icke yttrat sig. Huru man än betraktar saken så synes det knappast vara möjligt att uppleta något enda förnuftigt skäl för fördelen; att laga landsvägarne om hösten. Det enda skäl som föratileder till höstväglagningens bibehållande torde vara det, att far lagade sitia vägar om hösten och hans far gjoråe äfvenledes så och vågarne ba ändå inte blifvit sämre än att man kommit fraritis. Detta kan ega sin riktighet, men att lagningssättet föranleder till mycket onödigt arbete, onödiga kostnader och onödigt sämre vägar ligger i öppen dag. Att emellertid vägarnes lagning om hösten ännu står i gunsten hos åtskilligt godt folk, det kan man finna deraf att t. ex. Skaraborgs läng landsting, år 1869, beslutit att för länsstyrelsen tillkännagifva tingets åsigt i väglagningsfrågan vara den, att inom Binnebergs, Hasslerörs, Hofva och Slättängs tingslag samt Åse, Viste, Kåkinds, Kinne och Barne härader borde väglagningen ske sent på hösten,, men inom länets alla öfriga härader, äfvensom alla städerna tidigt på wvaren. Att denna åsigt är fullkomligt liktydig med den åsigten, att ett alldeles lika onus bör drabba den ene jordegaren med mångdubbelt större kostnader och besvär än den andre, samt att vissa delar af länet böra förses med goda och andra med dåliga vägar, lärer väl vara alldeles påtagligt. Hvar och en som försökt de båda olika lagningstiderna och aktgifvit på resultaterna deraf — och det har den som nedskrifvit dessa rader — skall icke kunna undgå att finna höstlagningens ofördelaktighet. Bästa tiden för vägarnes lagning är tidigt på våren då kälen börjar gå ur marken. Men gruset bör framköras un ter vintern, då landtbrukaren har god tid både för folk och dragare, och helst verkställas då slädföre förefinnes och man utan kreaturens synnerliga ansträngning kan köra stora lass, samt ofta är i tillfälle att från sandgroparne begagna ginvägar öfver skogsmarker, kärr och dylikt. Det framkörda gruset lägges i högar på sidan af vägen och utsprides tidigt på våren sedan snön gått bort och vid källvssningens början, då vägarne vanligen äro sämst. Det ligger mycken vigt på att lagningen icke sker för sent, sedan vägarne redan börjat torka. Den lösa vägytan och det vid källossningen ofta nästan jäsande underlaget blifva nu genom den påförda sanden med hvarje dag fastare och under vägens begagnande sammanältade med den påförda sanden. Genom trafiken blir vägen snart utjemnad och slät som ett golf samt under den inträdande sommarvärmen hård som berg. En sålunda lagad väg blir sedan aldrig så djup och uppblött under hösten som höstoch sommarlagade vägar, och kostnaderna för vägens underhåll bli derigenom med hvarje år mindre. Hvar och en som vill försöka skall snart kunna intyga att så törhåller sig. Det vore derföre att anse som en verklig olycka, om vi påbördades en lag, som ålade väghållaren att laga vägarne om hösten i stället för om våren och som nödvändigt skulle hafva till följd sämre vägar med större kostnader. Hvad åter beträffar det olika fyllnadsämne hvarmed vägarne påköras, så är visserligen groft och stridt grus i allmänhet fullt lämpligt, men der vägarne äro sanddjupa — med en jordmån af fin och lös sand — blifva de vida båttre genom att på våren lagas med lera än med grus. Det i längden billigaste och bästa sättet att få goda vägar är utan tvifvel att makadamisera dem d. v. 8. påföra dem sönderbultad sten i stället för Mam MM mt vs RA Et Ft mm AM FM FM mA FR AO MM AA OO A mA m HH