Aftonbladet – 15 juli 1870, sida 2

det hennes ögon gjorde en liten irrfärd bort till Martina, som var inbegripen i ett halthviskande och Jifligt samtal med baron Raben, ock, att jag skulle bli så lycklig och komma i sällskap med fru Levertin! Min söta, inte är det någon lycka, svarade fru Levertin, vi äro rätt och slätt menniskor, var god och anse oss endast för sådana. Agatha blickade i taket. Snillet står så högt! Hvilken märkvärdig förmåga att kunna sammansätta en hel roman och hvilket arbete sedan! Obestridligt arbete; men snille — författare och författarinnor växa upp som svampar har man sagt. Tror fru Denkwart att alla som skrifva romaner ega snille? Det var en undersättsig man med sällsamt skiftande ögon, som med omisskännelig beundran betraktade henne under det hon talade. Med herr Willner vågar jag inte inlåta mig om hvad jag tror eller ej. Den der likpelsen om svamparne tycker jag för min del är inte så oäfven — alla kunna skrifva romaner, om de med någorlunda öppna ögon se sig omkring i verlden — det förstås af sig sjelft att dessa alla inte heller få vara döfva. Men i och med detsamma man fattar pennan, vandrar man ej mera på rosor; ty endera äro vi sjelfva missbelåtna med vår ringhet, celler också äro andra det, och, på heder, jag rätt vet hvilket som är det obehagligaste. Agatha lät höra ett litet melodiskt skratt. Så kommer härtill att man skall sölja sina arbeten — tänk på all den hjertklappning man her, då man första gången besöker en förläggare. Jag höll på att dåna, inföll fra ILevertin voch ändå var det den snälle herr Fahlman jag vände mig tilla