Aftonbladet – 15 juli 1870, sida 2

STOCKHOLM den 15 Juli. Så har det då skett. Pio nono har fått sitt lits stora önskan uppfyld och af en samling prelater från östan och vestan blifvit förklarad för ofelbar. Vi tvifla ej att ultramontanverna i alla länder skola göra det bästa möjliga af denna befängda anakronism. God vilja saknas dem åtminstone icke. De måste dock skynda, om de vilja njuta af triamfen, ty efter all sannolikhet blir den endast mycket kort. Petersdömens klockor, som förkunnade den utomordentliga händelsen, ringde sannolikt äfven på samma gång påfvarnes verldsliga makt till grafven: Det är ominöst för denna makt att ofelbarhetsdogmens proklamerande inträffat samtidigt med general Menabreas afresa till Paris och ögonblicket före afslutandet af ett nytt franskt-italienskt förbund. Hvad priset tör denna allians varit kan ej vara tvifvelaktigt Händelserna ha under de senaste dagarne utvecklat sig -med en sådan raskhet, att postunderrättelseroa stannat mer än vanligt långt efter telegrafens. De med gårdagens post ankomna tidningarne känna ännu ej prinsens af Hohenöollern afsägelse, och deras kommentarier öfver ställningen ha derför ide flesta fall förlorat sitt hufvudsakligaintresse. Ett och annat af deras uttalanden får dock stor vigt genom det ljus de kasta öfver de inre orsakerna till den nävarande fäörverklingen och de verkliga motiver, som drifvit den franska regeriogen. Det synes nu vara alldeles afgjordt att hon velat kriget quand måmes som ett medel att återställa Frankrikes sedan Mexiko och Sadova bleknade prestige och som en afledare från vissa inre besvärliga frågor, och att den hohensollefnska kandidaturen endast varit den första bästa förevändning. Detär och tidningar af Sigeles färg sö beskylla I kenhe för er sådan förutfattad afsigt vid ganer bland franska pressen erkänna med den naivaste öppenhet att det här gäller nå elle det furstehuset skall regera i Spanien. organ, är i detta fallisynnerhet betecknande. Hvad oss beträffars, säger defi nämnda tidningen sha vi drifvit vår välvilja för PreusI sen till det yttersta, Spanien och den snan-! ska regeringen kunna endast med loford uttala sig om oss, och vi äro öfvertygade, att kejsarens regering äfven framgent skall lämna bevis på sin välvilja. Öm vår politik emot Spanien måste vara moderat, så är förhållandet helt annorlunda emot Preussen. Denna till följd af sina första framgångar öfvermodiga makt tyckes vilja göra atspråk på öfvervigten och herraväldet i Europa. — Det är tid att göra ett slut på ett sådant änspråk. Frågan måste uppslällas något vidsträcktare, och nu mera är prins Leopolds afsägelse af den spanska kronan icke längre tillräcklig, ty detta skulle endast vara ett skickligt förfarande från grefve Bismarcks sida att afväpna ess, under förutsättning att derefter kunna intaga en bättre diplomatisk ställning och inveckla oss i nya och allvarsamma förlägenheter, sedan han förberedt sina militära stridskrafter och den allmänna meningen i Tyskland. Man skulle alltid få börja på nytt igen. Det minsts, som vi måste fordra och som nnmera kan tillfredsställa oss, vore det formella bekräftandet och det ej blott hennes fiender på andra siddan Rhein i frågans upptagande; äfven hennes egna orgonting helt annat åä öd eh prins af detl: Ett yttrande i Moniteur, Olliviers personliga : abesiuta verkställandet af pragfreden enligt dess ordalydelse och anda, d. v. s. de I sydtyska staternas frihet, utfymmande af fästningen Mainz, uppgifvandet af allt slags militäriskt inflytande på andra sidan Main Toch regleringen af art: V med Danmark. Dessa äro de enda garaätier, som kunna tillfredsstäl!a oss, och om man icke. beviljar dem, så kunna våra fordringar endast blifva störren. En korrespondent till Times, sjelf fransIman, som med en förtrogen kännedom om den allmänna stämningen i sitt land vid flere tillfällen visat sig förena en lugn och fördomsfri uppfattning åf händelserna, går de I verkliga motiverna änou närmare in på lifvet. I ett bref till den stora Londontidningen skrifver han den 9 Juli: Sanningen var, att Napoleon slutligen funnit, att nya konstitutioner och nya plebisciter icke förmådde återställa kejsardömets bieknade glans. Om man kunde finna någon salfva, nog kraftig för att bota det sår nationalfåfängan erhållit, om man kunde aftvinga Preussen nägon i ögonen fallande eftergift, då vore saken vunnen; hvarom icke var han redo till krig. Den närvarande belägenheten var outhärdlig. Så resonnerar en liten grupp af politiska siare, men som hvarken saknar intelligens eller betydenhet. Sjelf icke begåfvad med någon siareförmåga, gör jag icke anspråk på att bestämma huru långt de hafva rätt i sina aningar. Men för att inse, huru antaglig deras förklaring är, måste man hafva följt den allmänna meningen i vårt land under de sista fyra åren. Det är omöjligt att för högt anslå den bitterhet Preussens förstoring väckt i fransmännens hjertan. Det är en instinkartad känsla, för hvilken man icke gjort sig reda och som icke låter resonnera bort sig. För att fullt förstå henne måste man hafva klart för sig hvad som i de flesta fransmäns ögon är imperialismens mission. Ingen väntade frihet at Napoleon III, men han var vald för att betrygga ordningen och återgifva Frankrike dess naturliga plats, första platsen i Europa. Sjelfva valet af en Bonaparte var i sig sjelf ett ungdomligt trots mot detta Europa, som franska folkets okunnighet ännu RR AN I fat honom här förut och han lät mig inte l otydligt förstå, att han har mycket att säga i tidningarne. zmj. or LL