Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 2

låta mig intränga i den hamiighet, som ovilkorligen existerar dem emellan och som bestämdt är komprometterande för henne? Martina stod orörlig framför spegeln och såg med en allvarlig blick in i sina klars blåa ögon, hon känner mig ej, hon vet inte huru ihärdig jag är,, mumlade hon och, kastande den smala kammen ifrån sig, började hona med all ifver att fullborda sin toilett. I det trånga förmaket vandrade värdinnar redan i ståtlig högtidlighet fram och tillbaka Hennes sorgdrägt hade blifvit förhöjd med ett och annat svart slipadt armband och der vanliga tyllmössan hade blifvit utbytt mot en af krusflor, der ett halft dussin stenkolsfjärilar vaggade fram och tillbaka i stilla vemod. Hon hade nyss ordnat tebrickan. och silfvergräddkannan och de tolf tåskedarne gjorde henne ett visst bekymmer. Du kunde kanske ha en liten uppsigt öfver mitt silfver i qväll, Martina, jag vågar eljest aldrig ha det framme; ty jag litar inte på Christine,, sade fru ven Seboden, som. fastän hon funnit Ohristines ärlighet bestå profvet under de trenne tjensteår denna varit i hennes hus, likväl icke fann någor omöjlighet uti att på det Hade året denna dygd skulle kunna svika den stackars kokerskan, Fru von Seboden berömde sig af och berömdes för att vara en god matmor, men om Christine legat döende och dessförinnan icke återlemnat hvarenada sak, gom blifvit henne anförtrodd, så skulle den redbara onkan kommit till hennes dödsbädd och frågat hvar hon gjort af den snäckformiga tåsilen, eller begärt ersättning för två spruckna kinesiska tallrickar. Den värda damen kallades ädel och gifmild derföre, att hon isina romaner lät en och annan hijelte med kallt blod skänka bort millioner till någon fattig slägting, som han ville gynna, eller för att