Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 2

ofta äfven utan anledning mot revolutionerna jd och den förstörelse de medföra. Utan tvif-lg vel har man rätt, och i våra dagar finns in4 gen törnuttig menniska, som icke högt utta-u lar sin förkärlek för det fredliga och jemna a framåtskridandet och sin afsky för allt an-l;, vändande af våldsamma medel för de politi-1 ska och sociala omgestaltningarna. Men hvad lj; är den förstörelse en revolution medför i jemförelse med den blodsutgjutelse och det öf-lr vermått af elände som skulle blifva följden f af ett sådant krig som det, hvilket kanske lj; om några dagar kommer att utbryta mellan f Frankrike och Preussen? Böra icke suverälj nerna begripa, att folken skola drifvas attl( göra denna jemförelse och att de skola säga ; till sig sjelfva: om det icke funnes någon dy. nasti i Preussen, om det icke funnes någon dynasti i Frankrike och om marskalk Prim : icke varit besatt af denna olycksbringande l; dårskap att äfven vilja gifva Spanien en dy-, nasti, sedan det nu i två är så väl kunnat ) undvara en sådan, skulle det icke en gång ; varit fråga om detta krig, hvars alla olyc-l, kor nu återfalla på oss? Uppriktigt sagdt:!, hafva icke monarkiens anhängare tusen skäl I att icke gifva folken anledning att resonnera , sålunda och att ur sitt resonnement dragal, den nära till hands liggande logiska slutfölj-; den? Detta är en synpunkt, som de skullel, göra väl i att icke glömma och som tyckes , vara egnad att genast återkalla till sans:; den franska regeringen, hvilken synes oss il. så hög grad hafva förlupit sig. å j Den hohenzollernska kandidaturen till Spaniens tron har varit föremål för interpellationer i det engelska parlamentets båda hus. Man finner af de förklaringar, som regerin. gen i anledning af dem afgaf genom några af sina medlemmar, nemligen i öfverhuset! genom statssekreteraren för utrikes ärenden ford Granville och i underhuset genom premierministern Gladstone och understatssekreteraren för utrikes ärenden Otway, att hon skyndat att anlita sitt inflytande för att förhindra krigsrustningar i anledning af de tvistigheter, som nämnda kandidatur medfört. För den engelska, ej mindre än för de flesta andra regeringar hade underrättelsen om den nya kandidaturen kommit såsom en öfverraskning, och detta anmärkte också lord Granville under ett samtal, som han onsdagen den 6 dennes, dagen efter den första underrättelsens ankomst, hade med Frankrikes ambassadör i London, markis de Lavalette. Att man till hufvudsaklig del står i tacksamhetsskuld hos det engelska kabinettet, om ett krigsutbrott kan förhindras, är temligen säkert, och lord Granville lät under nyssnämnda samtal tydligt förstå, att de franska ministrarnes hetsiga språk i lagstiftande kären väckte den engelska regeringens missnöje. Vid samma tillfälle lofvade han äfven, att regeringen skuile, utan att träda avdra europeiska staters värdighet för nära, på det allvarligaste lägga dem på hjertat, att saken tålde vid att pröfvas från alla sidor. Hvad ställning den preussiska regeringen innehaft och innehar i denna sak var, epligt Gladstones förklaring, okändt för det britiska kabinettet, och att detta sjelf icke varit gynsamt stämdt för prins Leopolds kandidatur är tydligt af den förklaring, som Otway afgaf i underhuset. Den irländska arrendebillen antogs den 8 dennes vid tredje läsningen i det engelska öfverhuset och återsändes genast till underhuset, som har att diskutera de af lorderna gjorda förändringarne. Debatten blir sannolikt ej lång, emedan öfverhuset på den senaste tiden kastat om och beqvämat sig till åtskilliga eftergifter, så att de qvarstående örändringarne äro af underordnad betydelse. Underhuset fortsätter debatten öfver regeringens folkskolebill. Hela plenum den 8 d:s egnades åt diskussion öfver paragrafen 65, som innefattar den vigtiga frågan om obligatorisk undervisning. Flere amendementer föreslogos i syftning att tvinga de fattigas barn att besöka skolorna, men de förkastades alla, och det ursprungliga stadgandet, som lemnar skolråden fall frihet att besluta i detta afseende, antogs med stor majoritet. En korrespondent i Rom lemnar i Kölnische Zeitung följande skildring af tilldragelserna vid diskussionen öfver det 4:de kapitlet i ofelbarhetsförslaget: Torsdagen den 30 Juni beslöt den tyska och ungerska oppositionen att afstå från vidare debatt och uppställde såsom Kufvudsakligt motiv derför det faktum, att hvarje dag hotar att genom medlemmars afresa förminska minoritetens numeriska styrka och derigeoom nedsätta hennes röster till ett oansenligt minimum. Följande dag, fredagen, meddelades detta beslut den franska oppositionen, som uppmanades att biträda det; men man fann här ett oväntadt motstånd. De franska biskoparne utgingo från den motsatta åsigten, att det under alla omständigheter vore nödvändigt att så mycket som möjligt förlänga diskussionen, emedan de hoppades, att kurian slutligen skulle låta förmå sig att ajournera kyrkomötet och dermed den sväfvande frågan. En i denna syftning uppsatt petition blef emellertid afvisad. På lördagen afgaf nu den ungersk-tyska oppositionen sin förklaring på kongregationen, att hon ämnade afhålla sig från att vidare deltaga i debatten. Presidiet vägrade likväl att mottaga en sådan förklaring såsom oförenlig med reglementets anda och föreskrifter. Det tillades dock, att det stode hvar och en på talarelistan uppförd fritt att, när ordbingen kom till honom, afsäga sig ordet. Emellertid hade äfven en omkastning skett hos den franska oppositionen. Det hade icke undgått dessa biskopars uppmärksamhet, att antalet af fäseven KSR SA AKNE LA ENE FITNESS An låta mig intränga i den hamliighet, som ovilkorligen existerar dem emellan och som bestämdt är komprometterande för henne?