Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 2

Det ör ett temligen outtömligt thema och har fyllt sinom tusende volymer. Vår Herre vet huru många tusende det ännu skall fylla! Och hjertan, glöm inte hjertan, min söta! Martiva stödde hufvudet i handen. Hon hade satt sig på en låg trästol och hennes ansigte var vändt mot spiselelden, i hvilken hon tankspridd blickade, Ja, hvad du nu skall tycka om mina litterära vänner! Fru Pripp och fröken Bergman skrifva inte så illa... jag hör till dem som gerna erkänna sin nästas förtienster och jag kan säga till mitt beröm att jag aldrig känt ngon afundsjuka... aldrig! Nej, sitt nu inte längre i köket, kära barn, klockan är slagen sex. Ja, förälskade unga flickor tänka inte på något anvat än sin kärlek, det är så likt dem. Och fru von Seboden höjde en suck och blickade efter Martina, som nu gick ia i sitt lilla blåtapetserade rum. Der stannade hon nägra sekunder framför spegeln. De tända ljusen kastade ett klart sken på hennes auvsigte och ordet förälskad halkade öfver de fina läpparne, som i detsamma blefvo bågade för ett lätt skratt. Hon drog härunder med en sköldpaddskam det blonda håret fram i pannan och betraktade sig med en koketterande blick. — -Man skall vara så romantisk som faster, för att tro på den der ömma lågan. För min del gifter jag mig hvarken utat kärlek eller aktning och jag sjelf blir äktad hvarken för mina blå ögon eller för mitt ljusa hår. Men hon är utom sig af ångest och detta är mig nog! I går qväll släppte hen oss inte ett ögonblick ur sigte. Kan hon verkligen vara förälskad i Raben och svartsjuk? Åh, nej, det måtte vara någon annan orsak, betydligt allvarligare än ett vanligt kärlekspjoller. Och ändå midt! nnder den oro hon känner, lemnar hon oss? Är hon då så säker på att Raben inte skall