Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 2

ifrån, Det är en olycka för menskligheten, o! säger den nämnda tidningen, att kriget, lo som bringar ett namnlöst elände öfverv millioner och öfver folken i sin helhet, dock g ligger i många enskiltas intresse, som göda lls sig af det allmänna eländet. Vi vilja här ejfi närmare skildra dessa personer och de olikalv skäl de ha att hetsa till krig. Nog af attjsl de i Paris åter öfverljudt drifva sitt spel...ä Vi fortfara att gentemot dessa hetsigheter ej få för ett enda ögomrblick låta bringa oss ur fatt-!v ningen. Skulle man i Paris verkligen varaja så dåraktig att uttydda vår tystnad som fruk-o tan? Så långt skall väl dock förblindelsen ej! F gå. Tyskland står sedan 1866 så fast ochl!n enigt, att all fruktan för en de franska vap-g neas öfverlägsenhet försvunnit. Om underjt våren 1867 Luxemborg-frågan ej föranleddeln krig, så voro denna fästnings fullkomliga värde-d löshet och vår saknad af en rättsgrund förli bibehällandet af en besättning i denna f. d.d förbundsfästning orsaken, att vi för en sålr lumpen sak ej ville störta två nationer i ettlu oberäkneligt krig, men sannerligen ej farhå-v gan att de tyska vapnen ej skulle vara vuxna k de franska. Tvärtom fanns det äfven hos ossth ett krigsparti, bestående af våra kunnigastea militärer, som voro af den åsigten att detls vore bäst att nu genast låta det bryta löst,d ty fransmännen, så afundsjuka på Tysklands d ökade styrka, skulle förr eller senare låta det g komma till krig, och vid den tiden var Preussens v öfverlägsenhet ej att betvifla. Sedan dess hardc äfven den franska armåns beväpning för-s bättrats, men ej heller i Tyskland ha de militära reformerna stått stilla, och framför allt , har sammansmältningen af trupperna från de ; nyförvärfvade preussiska provinserna och del, nordtyska förbundsstaterna med den preussiska armen blifvit fullständigt genomförd. Med 5 tillförsigt skulle man från tysk sida gåikri-. get, om krigsroparna i Paris vunne sitt gud; lösa syfte. : Vi behöfva ej fästa våra läsares uppmärk-t j : ; ; ; 4 samhet på den allvarsamma betydelse våra i dag vid middagstiden ingångna telegrammer, särskilt de från Berlin, ega. Ett afl. dem omtalar nordtyska riksdagens inkallande till nästa vecka såsom väntadt, medan ett annat berättar att konung Wilhelm vägrat audiens åt franska sändebudet, hr Benedetti, med helsning att han ej hade något vidare att säga honom. Om anledningen till detta afvisande upplyser telegrammet. I Independance belge för den 10:e, således, innan ännu prinsens afsägelse var känd, innehåller en artikel i samma fråga, som vi anse förtjent att meddela våra läsare: Efter allt hvad vi försport från Paris kan det icke bestridas, att franska regeringen är i begrepp att kasta sig i ett krig, och hvad mer är, då man ser huru hon behandlar saken och på hvad sätt man för hennes talan, är det svårt att icke tro, att hon med be-l: rådt mod vill framkalla krig och att hon en-: dast i afsigt att föranleda ett fredsbrott gifver den hohenzollernska saken sådana pro-l: portioner som den i sig på långt när icke hade. Man bör icke kunna misstänka oss för partiskhet när vi tadla kabinettets i Tuillerierna handlingssätt i denna sak, ty vi hafva varit de förste att erkänna, att konstatera det intresse Frankrike kunde hafva i att icke se Preussen insätta en preussisk dynasti i Madrid. Men från det ögonblick det är erkändt, att Preussen icke vill på något sätt understödja eller ens uppmuntra den af marskalk Prim ien olycklig stund uttänkta planen, har Frankrikes intresse i saken i hög grad minskats för att ej säga alldeles försvunnit. Och om under sådana förhållanden den franska regeringen förklarar sig icke l. vara nöjd med en formiig desavouering å preussiska regeringens sida, om hon vill affordra konungen af Preussen en handling af förödmjukelse, som hon på förhand vet att suveränen öfver en mäktig och stolt nation, icke till något pris skall underkasta sig; om hon med ett ord, gör allt för att icke lemna någon utväg öppen till en uppgörelse, på hvilken hennes motståndare med heder kunde gå in och som på samma gång skulle vara tillfyllestgörande för henne sjelf, huru kan hon då förundra sig, om man anklagar henne för att i den spanska frågan endast hafva sökt en förevändning för realiserandet af denna tanke på ett vedergällningskrig, som man påstår henne hafva hyst alltsedan dagen efter slaget vid Sadova? Om hon verkligen skulle vilja ett sådant krig, om hon för att vinna en tom ära och för att befästa dynastien skulle vilja låta strömmar af blod flyta och uppoffra alla det europeiska samhällets intressen, hvilket vi ännu icke gerna vilja tro, huru mycket än en sådan förmodan har skenet för sig, då vore detta i sanning en brottslig politik af första ordningen. Men hon skulle atminstone visa sig i en mindre förhatlig dager, om hon öppet erkände sina planer. Genom att dölja dem under den skrymtaktiga maskenaf en låtsad fredskärlek kan hon endast så mycket mera bringa det allmänna rättsmedvetandet i harnesk mot sig. För hennes egen heders skull är det derföre, på den punkt till hvilken hon drifvit saken, hög tid, att hon gör sig reda för den väg hon gått och att hon skärskådar frågan och situationen med en kallblodighet som hon hittills fullkomligt saknat. Då det, man må säga hvad man vill, änI dock är dynastiska frågor som ligga till grund för denna strid likasom för så många andra, måste man ovilkorligen fråga sig om suveränerna hafva mycket att vinna på att drifva tvister af detta slag till det yttersta. I Inom den krets som företrädesvis anser sig för den konservativa — och till den kretsen hör ovedersägligen den kejserliga styrelsen — utfar man gerna vid hvarje anledning och RNE VÄ V mss — — Å KR AA fn Fe AA RR RR AA MR I OM Det ör ett temligen outtömligt thema och !1 har fyllt sinom tusende volymer. Vår Herre ! vet huru många tusende det ännu skall fylla!: Meh hiortan. släm inte hiertan. min söta!,