Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 2

Det hade tyckts som den hotande krigsfara, som nu i öfver en vecka hållit vär verldsdel i spänning, bort vara undanröjd med den orsak som framkallat henne. Sedan prinsen af Hohenzollern, eller rättare sagdt hans far på hans vägnar, afsagt sig den spanska tronkandidaturen, ville det för oinvigda ögon synas som Frankrike erhållit allt hvad det rimligtvis kunde begära. Detta tyckes dock ej ha varit fallet. Den franska regeringen nöjer sig ej med denna afsägelse af hufvudmannen för det furstehus, som prins Leopold tillhör; det vill par tout ha att göra med Preussen sjelf, oaktadt denna makt försäkrat att det ej har med saken det minsta att skaffa. Sedan afsägelsen var känd i Paris, fortsätta ej blott de bonapäårtiska tidningarne, såsom Patrie och Pays, sitt höga språk, utan OClemence Duvernois, den bekante ledamoten af högern och kejsarens iatime vän, haräfven i lagstiftande kåren interpellerat ministrarna om de garantier regeringen ämnar fordra för att förebygga nya förveckliogar af samma slag. La France, som fortfarande står på en förtrolig fot med hofvet och derifrån mottar inspirationer, vill veta att kejsaren och hans ministrar ej äro tillfredsstälda med det svar preussiska sändebudet haft i uppdrag att framföra, och en officiel bekräftelse härpå har ej heller uteblifvit. Utrikesministern, hertigen af Gramont, har nemligen i går i kammaren tillkännagifvit, att underhandlingarna i frågan ännu fortgå. I bredd med de hotande orden vidtager Frankrike energiska rustningar. Man träffar alla åtgärder för att, i händelse af vägran från Preussens sida att gifva de begärda garantierna, kunna genast börja kriget. Som det berättas, ämnar krigsministern begära den nyss nedsatta kontingentens höjande från 90,000 till 140,000 man. Man ämnar dessutom mobilisera en del af nationalgardet. En cirkulärdepesch från krigsministern anbefaller alla militära auktoriteter i provinserna att inom tre dagar insända en noggrann uppgift på de förråd de ha i sina magasiner. Tillika träffas alla anstalter för att vid första order 150,000 man kunna kastas mot Rhein, och jernvägstörvaltningarna ha i detta hänseende redan erhållit de nödiga anvisningarna. Betydande krigsförråd ha med iltåg afsändts till östra gränsen, hvars fästningar redan sed.in länge äro fullständigt försedda med alla förnödenheter, så att de i nödfall äfven kunna lemna ammunition åt fältarmen. Fälttågsplanen skall redan vara uppgjord. Kejsaren säges, som under italienska fälttåget, ämna sjelf öfvertaga högsta befälet med krigsministern marskalk Le Boeuf som chef för generalstaben; under honom skulle marskalkarna MacMahon och Bazaine före befälet öfver hvar sir armekår; äfven general Trochu skulle erhålla ett högt befäl. Marskalk Canrobert skulle stanna henma i Paris, hvars stämning man ej anser pålitlig, medan hertigen af Palikao (general Montauban) skulle föra befälet öfver en observationskår vid spanska gränsen. Krigsministern har dessutom befalt det beridna gendarmeriet att till kavalleriet aflemna 10,000 hästar. I Toulon utrustas en eskader af transportfartyg för att i händelse af behof öfverföra Algierarmån till Frankrike, och man talar redan om att man i Tuilerierna ämnar på en gång förstärka sin effektiv och söka återvinna Italiens vänskap genom att omsider hemkalla den romerska ockupationskåren från Civita Vecchia. Man sätter denna plan i förbindelse med en resai en vigtig beskickning som general Menabrea i dessa dagar anträdt till Paris. På samma gång franska regeringen sålunda bereder sig på alla eventualiteter, föra hertigen af Gramont såväl som Ollivier ett motsvarande språk till de främmande sändebuden. Vi ha, säga kabinettets medlemmar, af Preussen tålt allt hvad vi möjligen kunnat. Vi ha låtit slaget vid Sadova och dess följder öfvergå oss utan att förändra en min. Vi ha utan att förhetsa oss låtit Preussens offoch defensivallians med de tyska sydstaterna gå i verkställighet och Pragfreden derigenom undermineras, vi ha till och med ej gjort uraktlåtandet att utföra 5:e artikeln i denna fred till något föremål för besvär från vår sida. Stillatigande läto vi Preussen och Nordtyska förbundet utveckla sig, huru stor fara än vår egen maktställning derigenom löpte. Ej ens försöket att medelst S:t Gotthardsbanan beröfva oss den italienska cliiansen har förmått bringa oss i harnesk. Men äfven vårt tålamod har en gräns. Vi voro benägna att anse Preussen för uppriktigt fredsälskande. Då uppdyker plötsligt en preussisk prins kandidatur i Spanien, och detta måste sätta kronan på de förödmjukelser man trott att vi skulle alltjemnt underkasta oss. En preussare på Spaniens tron, det rågar måttet och kommer det att rinna öfver. Sådant, säger en korrespondent till Kölnische Zeitung, som sjelt ofta antyder att han mottager meddelanden direkte från premierministern, har hufvudinnebållet varit af de yttranden hvarmed franska ministeren inför de främmande makternas representanter sökt förklara och rättfärdiga den hållning hon intagit i denna fråga. Hvad säger och gör man emellertid i Preussen? Några rustvingar hör man härifrån! ännu ej omtalas, men det är bekant att den nordtyska armån allt sedan Königgrätz befunnit sig så godt som i krigsberedskap, Det språk som föres af pressen, i början lugnt och hofsamt, har tilltagit i skärpa alltsom! anspråken och tonen från Frankrike stegrats. Sjelfva den eljest så moderata Kölnische Zeitung har ej kuonat hälla sig alldeles fri derRAR i 1 lätta prat och den kufvade vrede eller ångest hvarmed hon ofta mottagit hans ridSA GA