Aftonbladet – 14 juli 1870, sida 2

Martina vred tankspridd på en liten guldkedja och fortfor att betrakta Agatha. Men hennes påkomna likgiltighet för min förlofning med baron Raben, kan möjligtvis blott vara ett medel, för att afleda min uppmärksamhet från honom — om jag det visste! Hon är så fall af intriger, att jag kan vara beredd på allt — det är således bäst att behålla den käre baronen i sigte, och skulle jag verkligen vara på villospår, så kan en hastig påkommen hemlängtan åter föra mig i hennes närhet. I samma ögonblick inträdde baron Raben. Han var en ofta sedd gäst i fru von Sebodens hus och han inträdde oanmäld. Agatha satt i soffan bredvid sin man, den stora, beslöjade moderatörlampan kastade en matt belysning öfver hennes ansigte, der hon satt uppkrupen i ett hörn, med den ena handen hvilande mot soffkanten, Men vi sitta ja alldeles och glömma bort tiden... fra Diavolo måste jag se, han har mina sympatier! sade Agatha med en tjusande min, som skilde hennes mjuka läppar medan hennes händer slappt föllo ner i knät der .en hvit kasemirskappa låg kastad öfver den tunga sidenklädningen. Baron Raben, jag tänkte ni i qväll skulle soupera hos utrikesministern? Hon hade rest sig från soffan och draperade sig bebagsjukt i den hvita kappan. Jag har slagit soupån ur hågen ... fra Diavolo hade också en särskild lockelse för mig. Han såg hastigt bort till Martina, som icke säppt Ågatha ur sigte, och den blick, hvar. med denna i hemlighet betraktade baronen och den lilla handens nervösa skakning undföll icke den unga flickan, Martina vacklade nu inte längre — hon kände åter fasthet i sitt beslut att lära känna orsaken till den oro, hvarmed Agatha understundom hade lyssnat till baron Rabsns