Aftonbladet – 13 juli 1870, sida 3

själsnärvaro än vanligt svarade han, att da H. M:t ansett denna fråga vara af den egenskap, att den borde afgöras med värjan i hand, vore detta ord af konungens mun tillräckligt för hans upprättelse,. — Konungen gaf nu Ribbing handen och sade: Låt oss glömma vår ömsesidiga hetsighet, vi låta oss ofta deraf hänföras; men jag känner rättsinnigheten i edra åsigter, och det är mig nog. Låt oss göra hvarandra rättvisa och vara vänner. Afven med Bjelke försonade sig konungen, sedan dock Bjelke strängt förehållits dess tystnad i konseljen och uppbrusning efteråt. På det sätt — yttrar Fersen — förekoms ett bouillerie med hela rådet, som l. endast hade tjenat att öka jäsningen hos allmänheten, hvilken dessförutan var nog häftig. Konungen, som föredrog att äfven vintertiden vistas på lustslotten, ehuru de mindre voro afsedda för vintersejourer, förströdde sig der allt hvad han förmådde under vintern 1781 på Gripsholm, men obehagliga händel-. ser tillstötte ofta. Sålunda anmäldes efter! hand upplopp bland befolkningen i Nerike, Westmanland och Dalarne, föranledda af bränvinsförbudet, som öfverträddes i de skogrika och bergiga trakterna, der kronobetjeningens uppträdande föranledde bataljer, i hvilken flere fiskaler blefvo misshandlade och äfven ihjälslagna. Upploppen blefvo undertryckta och lugnet återställdes skenbart. Men vida större bekymmer för konungen härledde sig från falska rapporter, som de officiella per. sonerna i hans intima krets framförde rörande ett myteri i Kalmar län: upphofsmännen dertill skulle vara generalerna Pechlin och Sprengtporten m. fl, — till och mea grefve Fersen uppgafs vara delaktig i myteriet. Konungen befallde öfverståthållaren Sparre, som ej misstrodde Fersen, att genom polisen : få reda på saken. Äfven justitiestatsministern Wachtmeister och general-amiralen Trolle måste, ehura motsträfvigt, åtlyda konungens befallning att observera Fersen, om hvars oskuld de icke hyste tvifvelsmål; men konungen fruktade alltid Fersen på samma gång han vid alla ömtåliga tillfällen dock ej försakade att söka hans råd. Grefve Wachtmeister afsändes till Småland och Kalmar för att underrätta sig om ställningen der och Trolle till Kalmar för att taga slottet i besittning, emedan konungen misstänkte både landshöfdingen Rappe och hela provinsen. Trolle, som hade fått bemyndigande att gevast vid sin ankomst till Kalmar fängsla Pechlin, om det ansågs nödvändigt, anför-l. trodde Rappe hela sitt uppdrag; men dennel gaf tillfredsställande upplysningar, och Trolle reste då till Carlskrona i flottans angelägenheter. Grefve Wachtmeister ansåg ej heller några åtgärder erforderliga. Men konungen bade fattat ovilja mot landshöfding Rappe,! och sökte ett tillfälle att förödmjuka honom. Allmogen i Kalmar län hade klagat öfver! några af länsstyrelsen utfärdade polisförordningar, och då Rappe, som af konungen misstänktes spela under täcke med Pechlin, begärde en månads tjenstledighet för att dricka brunn vid Medevi, men på samma gång som j: ett nådebevis anhöll, att under hans bortovaro ingen vice landshöfding skulle konsti-: tueras, så gaf konungen honom fyra månoaders tjenstledighet, och öfverstelöjtnanten baron Kaulbars förordnades till vice landshöfding. Denna suspension, stridande mot grundlagen, och anbefalld utan ransakning och dom, väckte allmän ovilja. — Samtidigt med den i konungens fantasi spelande revolationen i Kalmar län, oroades konungen af ett lika löjligt som obehöfligt till konungen adresseradt memorial från general Sprengtporten, hvilken begärde krigsrätt, som skulle undersöka hans förhållande vid tillfället af den 11 år förut (1772) timade revolutionen samt hans förda befäl öfver lifgardet. Öfver detta memorial begärde konungen, som trodde på Pechlins andel deri, Fersens råd. Denne fästade konungens uppmärksamhet derpå att memorialet var alltför oförskämdt och löjligt samt vitnade om ett mjeltsjukt lynne hos en sjukling till själ och kropp för att göra något intryck på allmänheten; memorialet borde ej föranleda någon åtgärd från rådets sida. Sprengtporten åtnjöt stort anseende inom armåen och det vore obetänksamt — yttrade Fersen frimodigt — att döma de personers uppförande, som varit verktyg eller sammansvurna för att genomdrifva 1772 års revolution, hvilken ej kunde tillstädja en laga undersökning. — Rådet odkändes af konungen och Sprengtporten örbjöds att vidare framkomma med en sådan anhållan. Statsförvaltningen missvårdades i alla riktningar. Konungens maktlystnad förledde honom att låta statssekreterarne föredraga ärenden, som icke tillhörde deras fack, och motsägande beslut expedierades ej sällan. Finanserna blefvo allt mera invecklade och statssekreteraren för finansäreådena, baron Liljenerantz, i det längsta undfallande för konungens slöseri, kom i allt större bekymmer huru han skulle finna utväg att bestrida alla utgifter. Konungens slösande Jefnadssätt: utrustningen af flottans eskadrar för att uppfylla traktaten rörande den beväpnade neutraliteten: de sedan 1772 kontraherade lån, hvars betalningsterminer nalkades: betalningen af de penningar konungen användt för sin resa till Spaa och Holland: spanmålsbristen, förorsakad af dålig skörd, som tvingat Liljencrantz att göra stora spanmålsinköp i Danzig och Rewal för att förekomma hungersnöd: den ringa utsigt som förefanns att för det följande året (1782) hoppas på skatternas ordentliga inbetalande, m. m., föranledde L. att för konungen framlägga en tablå öfver alla dessa förhållanden, i hopp att konungen skulle bringas till besinning. L. skildrade den bekymmersamma ställningen och de olyckor som hotade landet, om man ej sökte en hastig bot. Med nppmärksamhet afhörde konungen detta och yttrade derefter med någon rörelse: Tillstå baron Liljenerantz att ni har att göra med en mycket ädelmodig och god konung, som som tål att ni säger honom allt hvad nyss blifvit sagdt. — Farväl. — Det är ej lätt att afgöra hvem som här var klandervärdast konungen, som svarade så oförståndigt, eller Liljencrantz, som efter en sådan tillrättavisning stannade qvar på sin plats. Åt en fråga egnar Fersen i denna del en mA lf bd dnina. tri fralontan ÅÄdavw