Aftonbladet – 13 juli 1870, sida 3

CARE 0 MÅ ERP ER Se TE SI srefve Fredrik Axel v. Fersens Historiska Skrifter, utgifna af R. M. Klinckowström. Femte delen. Den för några dagar sedan utgifna femte lelen, utgörande tredje afdelningen af grefve ersens större och mindre tilldragelser under KS, Gustaf III:s regering omfattar endast fyra är — 1781—984 — men innehåller dock flera närkliga tilldragelser, om hvilkas, så att säga nre historia, man hittills egt föga kännedom. Van spårar visserligen äfven här partimanens uppfattning; men det är dock alltid en vögsinnad partiman, som nedskrifver sina tancar. Han skildrar skoningslöst Gustaf III:s rderfliga regeringssystem, hans personliga åtfänga, hans hersklystnad och bakslughet — ch snillekonungen framträder ofta som en ranska liten menniska. Flera drag visa att sustaf III fruktade grefve Fersen, men han unlitade ofta dennes råd och dessa meddelales alltid lika frimodigt som högsinnadt. Till kada för landet och för konungen sjelf, följles dock icke alltid dessa råd, dikterade af osterlandskärleken, ehuru den äfven hos grefve ersen stundom visade sig i en besynnerlig lager. Den nu föreliggande delen börjar med skilIringen af en episod, hvars afslutning konunen gjorde dramatisk och hvilken ofta framtällts såsom ett prof på dennes ridderliga inpelag. ,-Modren till den såsom frimurare ft hertig Carl protegerade Plommenfelt, försktad med afseendde på sina fourberier, hade sjort en bedräglig konkurs. Emedan åtskiliga handlande i Bordeaux och Antwerpen illskyndats stora förluster (ett enda hus örlorade 120,000 rdr bko) intresserade sig wtven i Paris och Wien för rättegångens afJörande så, att de nämnda fordringsegarne unde bli liqviderade; könungen intresserade ig äfven lifligt för denna fråga och yrkade frigt att Plommenfelts fideikommisser skulle ill kreditorernas förnöjande ingå i konkuren. Men pluraliteten af rådet höll strängt vå det gällande lagbudet, hvarigenom en del uf fideikommisset icke fråndömdes Plommenelt, mot hvilken för andel i bedrägeriet bevisningen var otillräcklig, så att han ådömles edgång. Då rättegången af justitiekanleren anmäldes i justitiekonseljen, som hölls vå Gripsholm, var riksråderna Bjelke och Ribbing, som i rådet hade afdömt rättegånsen, tillstädes. Ehuru konungen afgaf sina vå röster i samma syftning som minoriteten nom rådet, uppkom derigenom ändå icke änlring i rådets beslut. Uppbragt häröfver, yttrade konungen, vändande sig till de begge iksråden, när han skalle underskrifva domen: Jag har aldrig med mera vedervilja underskrifvit någon dom än denna; ty den vanredrar mig och riket och blir en skamfläck ör efterverlden. — Riksrådet Ribbing, som rar af ett ytterst häftigt lynne, tog genast ill ordet och försäkrade med en grof svorlom, att han vid sakens afdömande följt laarne och sitt samvete, att han vore ensamt ud ansvarig för sitt handlingssätt som donare, att han ej fördroge den beskyllningen wti genom sin mening hafva Vanhedrat koung och fosterland, att han aldrig vidare imnade sätta sin fot i konungens konselj, och utt han begärde sitt afsked. Konungen, som vegagnade hvarje tillfälle att förödmjuka rålet, ansåg äfven detta tillfälle dertill lämpigt och vidhöll i imponerande ton att han, såsom konung, egde rätt säga sin. mening om in rådkammare utan att herrar riksråd derfver behöfde sig formalisera. Ribbing svarade att konungen visserligen rore berättigad vaka öfver sin rådkammares ippförande, så ock öfver hela riket, men beräffande jastitieärenden hade ban ej annan rätt, än att afgifva sina två röster, såsom hvarje riksråd en röst, för att sålunda åstadkomma pluralitet; men Ribbing kände ingen yrundlag som berättigade konungen att skymfa sina rådsherrar, han vore ej vid lynne att underkasta sig en sådan skymf och han förklarade sig ej skola vidare sätta sin fot i konseljen eiler f rådet. Konungen nödgades afbryta konseljen. Bjelke, mera undfallande, tog först ingen del uppträdet, men kände sig snart djupt sårad, gjorde sig sjuk, uppsatte sitt afskedsmemorial, som aflemnades till Schröderheim, hvilken förgäfves sökte förmå Bjelke glömma. hela saken. Under deras samtal fällde den senare skarpa yttranden om konungen, hvilka till denne inrapporterades. För grefve Fersen, som äfven vistades på Gripsholm, omtalade konungen efter middagsmåltiden hela uppträdet, men han var förlägen öfver sin öfverilning. Fersen rådde konungen att bilägga saken ionan den blef bekant. Justitieafdelningens i hufvudstaden tjenstgörande medlemmar af rådet skulle tvifvelsutan taga de förolämpades försvar, betrakta deras sak som sin egen och afgå från sina platser. — Konungen medgaf att hans yttrande var öfverdrifvet; men — då det fällts i hetta och i hans sängkammare, ej i rådkammaren, så förändrades saken derigenom formelt; föröfrigt sökte han öfvertyga Fersen derom, att en konung kunde i sin enskilda lefnad säga många rätt starka saker utan att man behöfde taga dem på ett tragiskt sätt — men fick intet medhåll af Fersen, som påstod att det vore af stor vigt att en konung alltid vakade öfver sina uttryck: att en konungs verkliga tänkesätt och känslor bättre utveckla sig i det enskilda lifvet, än i det allmänna, der man ofta betvingar sina verkliga sinnesrörelser: att verkan af konungens ord vid det ifrågavarande tillfället var så mycket mera kännbar, som hans sängkammare vid tillfället var konseljkabinett, der de begge riksråden tjenstgjorde äfvensom sekreteraren för expeditionerna och för protokollet. Konungen var isynnerhet uppretad mot Bjelke, af hvilken han sade sig ba väntat ett mera passande uppförande, och skulle aldrig förlåta dennes oförskämdhet att understödja Ribbings extravaganser, för att inveckla konungen i krig mot hela rådet. Fersen fortsatte hofsamt, men allvarligt i sina föreställningar, men utan nytta. Följande dagen på morgonen, sammankallade konungen sin konselj. Men Bjelke ursäktade sig med sjukdom, och Ribbing uppsökte grefve Scheffer, och anmodade honom säga konungen, att han (Ribbing) var besluten att ej mera infinna sig i