Aftonbladet – 13 juli 1870, sida 2

STOCKHOLM den I3 Juli, Huru skall skarpskytteväsendet kunna upprätthållas? Man kan icke dölja för sig, att den om så iflig fosterlandskärlek vitnande skarpskytte-. rörelsen nu på det hela taget är i stagnation eller något i tillbakagående. Endast uti de större städerna tyckes den ännu med lifligare intresse kunna upprätthållas, men deltagarenas antal är ej heller här i tillväxt. Att häraf sluta till ett slocknande af den känsla; som framkallade denna rörelse, är man dock ingalunda berättigad, ty hela denna rörelse betraktades från början af många, som deruti deltogo, endast eller hufvudsakligen såsom ett uppslag, en väckelse till anordnandet af ett kraftigare nationalförsvar, och såsom sådan har den onekligen uppfyllt sitt ändamål; den frågan har blifvit grundligen genomarbetad, och detta arbete måste bära sin frukt, om också våra egendomliga förhållanden lägga svårigheter i vägen för ett hastigt genomförande af den behöfliga reformen. Utan skarpskytterörelsen hade väl icke heller de bestämmelser för krigiskt medborgerlig uppfostran, som nu äro i lag fastställda, vunnit den utsträckning, som de ega och som böra närma denna uppfostran till allt större fullständighet. De fördelaktiga följderna häraf kunna dock icke med full tydlighet och i tillräcklig omfattniog framträda förr än efter någon tid, då detta hunnit inverka på den uppväxande generationen. Skarpskytterörelsen innehåller dessutom, så länge den fortfar, en kärna till en fallständigare folkbeväpning, d. v. s. en kraftig landtstorm, som i händelse af krig kan göra ortförsvaret möjligt och förhindra fienden att med en ringa styrka hvar. helst han behagar spela mästare. Härigenom vinner äfven den inom landet till fiendens besegrande och fördrifvande opererande krigshären ett ovärderligt understöd. Så vigtig sålunda skarpskytterörelsen ännu är, kunna de föreningar, som derigenom bildas, lika litet som andra kårer uppehållas utan tillräcklig ersättning för den oundvikliga afgången. Att denna måste blifva stor i kårer, som uteslutande äro grundade på den mest obegränsade frivillighet, är i sig sjelf tydligt, och ingenting talar så högt för styrkan af den känsla, hvarutur denna rörelse utgick, som möjligheten af att den kunnat så länge fortfara och så starkt tillväxa, oaktadt den lösa utgångspunkten. Det är med frivilligheten, såsom med penningen, den vinner sitt värde genom att utgifvas på ett förståndigt sätt, ty det är endast på en ingången förbindelse, som någontiog bestående kan grundas. Skulle man vilja grunda ett försvarsväsen på en organisation, som medgåfve hvar och en deruti deltagande full rättighet att utgå derutur när helst han behagade, så vore detta tydligen höjden af oförstånd. Saken är allvarsammare än så, den måste taga den trogna pligtuppfyllelsen i anspråk. kola derföre skarpskytteföreningarne kunna upprätthållas, så måste de ega en säker rekrytering, och frågan blifver då, hvar denna kan vinnas. Man har på ett och annat ställe trott sig kunna vinna detta genom ett slags kadettväsen, hvarigenom skolungdomen mycket tidigt skulle vapenöfvas och militäriskt behandlas, i förtröstan på att den derigenom skulle vid en senare ålder blifva så mycket mera hågad att i dessa föreningar inträda; men utom det, att detta väl icke på många ställen låter verkställa sig, så har erfarenheten redan ådagalagt att, om man af vapenöfningen vid denna ålder vill göra mera än den verkligen kan vara, nemligen en lek, till hvilken då leksaksgeväret, trägeväret, är tillräckligt, så blifver verkan motsatt der man åsyftar, ty saken förlorar då för den vuxne ynglingen sitt allvarligare intresse. Man skall spara på de verkliga vapnen och ej inbilla pojken att han är karl, ty då händer det att an aldrig blifver det. Friska öfnoingar i gång, löpande och språng, såväl i trupp som enskildt, äro, tillsammans med andra ändamålsenliga och mera än gevärshandgreppen omvexlande rörelser, af vida mera krigiskt värde, än ett konstigt manövrerande och enformigt exercerande, hvarpå gossen snart blifver öfvermätt. Kadettväsendet, som dessutom har ett helt annat ursprung än folkbeväpningstanken, är derföre icke rätta vägen. Denna ligger deremot i den vapenföra ynglingens skyldighet, att utbilda sig till en duglig försvarare al sitt fosterland. Det är egentligen under ynglingaåldern, som de egenskaper, hvilka härtill äro erforderliga, kunna utvecklas. Då kan någon insigt i vapenöfningarnes ändamål först med något allvar vinnas; då eger redan den kroppsliga utvecklingen det omfång och den styrka, som för en något uthällande ansträngning äro nödvändiga; känslans och fantasiens liflighet kunna då vändas till stark fosterlandskärlek, och de olika hufvudformerna för striden, brottning, fäktning, skjutning, hafva vid denna ålder mycket lockande uti sig för uppöfvandet och pröfvandet af den gryende mannakraften. Nu komma derföre vapenöfningarne i rättan tid, och det borde derföre vara en skyldighet för hvarje yngling, från och med det 16:de året till dess han inträder i beväringsåldern, att deltaga i den i orten befintliga skarpskytteföreningens öfningar. Dessa böra ställas så, att de särskildt fnaccac fär daotta ändamål ach nå finifnr