Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 3

begynte dallra och gnissla emot hvarandra, hvarpå hon suckande sade: Jag har inte sett någon af er sedan salig Seboden gick bort — allt är sig likt här, allto, hon pekade på sin släpande sorgdrägt, pjag. kommer att bära den till min död! Agatha sntes plötsligen djupt rörd vid denna försäkran, hvarpå fra Seboden tryckte hennes händer och yttrade sin visshet om att de skulle förstå hvarandra. Jag skulle vara bra lycklig om jag vågade tro att jag kunde fatta en rik ooh stor jäl! svarade Agatha och drog blygt i sina handskar. Ja, min lilia bustru riktigt svärmar för lig) Jag tror inte hon på en hel veckas tid har läst något annat än dina noveller. Jag skulle tagit det här för smicker, om jag inte kände Anton -— men jag känner honom pch hd kan derföre inte säga annat än att det gläder mig, ja, det gläder mig verkligen! Öch fra von Seboden suckade återigen, som om glädjens känsla eugast fick ha kort varaktighet i hennes själ. Vi fentasievs barn,, återtog bon, låta ögonblicket inspirera och styra oss. bn ingifvelse ,.. det är den vakt, som leder alla våra tankar och handingar — Perlarna dallrade aterigen kring henex hals och de upade stenkolssmyckena gnistrada 4 kapp. — Och ändå, huru få förstå oss rätt! Jag kan försökra, det jag funnit menniskor, som inte begripit mig mera, än om jag varit en döfstum, utan ringaste begrepp om teckenspråket. Lifvet skulle vara en ödemark för oss, om vi inte stundom funno likstämmiga själar, eller åtminstone en och annan, som tycks sentera våra små förtjenster, de må nu vara aldrig så ringa, hon klappade Agatha på axeln och nickade mot henne. Ja, min käre Anton, du har gjort ett godt val och jag kan inte annat än gra