Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

STOCKHOLM den II Juli Napoleons-kultens uppkomst och förfall. I. Napoleon har en gång försäkrat, att det vore lika fruktlöst för författarne att skrifva mot honom, som att bita i granit. Om deremot — tillägger han — den store Fredrik eller någon annan af samma slag företoge sig att skrifva mot mig, det vore en annan sak; 1å blefve det måhända tid för mig att börja föna något intryck deraf., (Memorial de Sainte-Helene, 21 Okt. 1816.) Med detta erkännande för ögonen torde äfven de mest bekännelsetrogna af Napoleonskultens anhänvare ej finna några antydningar till en jemförelse mellan de båda storheterna, Fredrik II och Napoleon I, förnärmande. En gång skall väl den dag komma, då äfven den preussiska och i allmänhet den tyska moralen mot hufvudmannen i det bolag, som delade Polen, fäller samma dom, som den öfriga civiliserade verlden, öfver denna illgerning. Denna dom är en ovilkorlig fördömelse, mot hvilken vi ej vilja försöka att anföra några mildrande omständigheter; men det är rättvist att erinra sig, att dylika företag för Napoleon voro rena småsaker. Hur han handlade och vandlade med provinser och stater, hur han klöf och delade betolkningar i Italien och Tyskland, är jemförelsevis mindre att tala om, då dessa nationer förut af gammalt voro splittrade. Hans förfarande mot Venezia, i hvilket föreningen af hyckleri och våld på det närmaste erinrar om de polska delningarna, erbjuder dock äfven deri ett slående motstycke till dessa, att han, befriaren, utlemnade en italiensk befolkning till tyskt förtryck och på tredje mans bekostnad uppgjorde affären med sin rival. Men vidare har han ju traktatmässigt bestämt en sedan århundraden till politisk enhet inom sig sammansluten nation, den portugisiska, att styckas i tre delar, eller till och med i fyra, om man fäster afseende å kolonierna, och han har skickat Junot att utföra fördraget i Fontainebleau. Och innan hans beslut att taga hela Spanien för egen räkning var oåterkalleligt fattadt, sysslade han med en delningsplan äfven mot denna nation: landet norr om Ebro skulle inkorporeras i Frankrike. Behöfva vi väl påminna om förhandliogarna i Tilsit och om delningsplanen mot vårt land? I fråga om den fullkomliga moraliska hänsynslösheten i de medel, hans politik tillgrep, vore det löjligt att tillmäta Napoleon något företräde framför Fredrik IT; snarare tvärtom, ty den senares bana är dock ej uppfyld af så otaliga våldsgerningar, som Napoleons. Spörja vi åter om ändamålen, så blir skilnaden snart sagdt omätlig. Medan hos Napoleon ej fanns tanke för någonting annat än tillfredsställandet af den oerhördaste personliga egoism och äregirighet, hvarom tideböckerna förtälja, beherrskades Fredrik af sin patriotism, sådan han nu förstod den, af en preussisk nationaleller statsegoism, om vi så få uttrycka oss, för hvilken han var redo att offra sig sjelf, medan Napoleon utan skymt af tvekan ville offra sitt folk för sin fåfänga. Skulle jag ha den olyckan att tagas till fånga, skref Fredrik en gång under sjuåriga kriget, så förbjuder jag, att man fäster ringaste afseende vid min person eller lägger minsta vigt uppå, hvad jag möjligen kunde komma att skritva från mitt fängelse. Skulle en sådan olycka träffa mig, så vill jag offra mig för staten; man skall då lyda min broder. Han skall, liksom alla ministrar och generaler, med sitt hufvud vara mig ansvarig, att man ej för mig bjuder vare sig en landafträdelse eller en lösesumma, utan fortsätter kriget så, som hade jag aldrig funnits till i verlden. Må man härmed jemföra, hur Napoleon i ett lika verldskunnigt ögonblick tänkte och hur han skulle handlat, derest man ej bindrat honom att verkställa sin vilja. Då Paris 1814 hade kapitulerat, rufvade han i Fontainebleau på att framkalla en så oerhörd katastrof, att den oupprätteliga förödmjakelsen deri skulle liksom begrafvas och en för alla tider minnesvärd olycka ersätta det rykte, som segraren förspilt. Han ville med sina 70,000 man gå mot de allierades 180,000 och med vän och fiende begrafva sig under dep franska hufvadstadens ruiner, Det är om denpa plan, till hvars utförande de högre officerarne med ovilja vägrade sin medverkan och hvilken Marmonts såkallade förräderi ohjelpligen förhindrade, som Thiers yttrar: När man tänker på segerpriset, på återställandet at Frankrikes storhet genom ett enda slag, så draga vi ej i betänkande att säga, att denpa möjliga vinst rättfärdigade insatsen, om ock all hufvudstadens herrlighet skulle gått under på en blodig dag! Framträder ej häri en bimmelsvid skilnad mellan Fregrik och Napoleon såsom menniskor och regenter? Parallelen skulle kunna fullföljas gerom tusende stora och små drag. Fredrik II har rätt att blifva trodd, när han skrifver till lord Marishal, att han gerna ville erkänna, att det funnes långt skickligare män än bap, men att bap i kärlek till sitt fädernesland, uti ifver för dess upprätthållande och ära vågade inlåta sig 1 täflan med hela verlden. Han erkävner uppriktigt sipa motståndares, generalers och soldaters, mod och skicklighet, han söker ej förringa deras ära, pär han ar dem pssegras, han hvälfver Ci; såsom Napoleon, på sina underbefälhafvare ansvaret för egna fel och frånljuger dem ej deras förtjenster. Han prisar de österrikiske grenadierernas hålloing 1 siåget vid Kolin, erkänner sitt misstag att ha medtagit för litet fotfolk; framgången, säger han, ingifver ofta ett skadligt sjelfförtraende. men vi skola en annan gång göra