Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

bold af Hohenzollern, som äfven antagit till. budet. Vi känna ej detaljerna af en underhandling som för css hållits hemlig. (Sorl.) Vi ha aldrig velat intervenera i Spaniens nore angelägenheter, och vi ha aldrig visat varken hat eller förkärlek för någon af pretendenterna till detta lands tron. Men vi tro ej att en främmande makt eger att, genom att uppsätta en af sina prinsar på Carl V:s tron, till sin fördel störa den europeiska jemnvigten (ihållande, och stormande bifallsrop) och sålunda sätta Frankrikes intressen och ära på spel. (Nya bifallsrop.) Vi hoppas att denna eventualitet ej skall gå i verkställighet, och vi räkna i detta fall på det tyska folkets klokhet och det spanska folkets vänskap. (Granier de Cassagnac: Och på vår egen beslutsamhet.) Blefve det annorlunda, skulle vi, mina herrar, starka genom edert understöd, veta att utan tvekan och svaghet uppfylla vår pligt. Dessa ord åtföljas af en tredubbel salva af bifallsrop från alla sidor af kammaren, yttersta högern, högra och venstra centern, den öppnaa venstern, och i denna senare fraktion utmärka sig i synnerhet Guyot-Montpayroux, Steenackers m. fl. genom styrkan af sina bravos; endast Garnier-Pages, Arago och Cremieux synas i ord, som man ej hör, protestera mot den allmänna entusiasmen. Ollivier och Gramont omringas och lyckönskas. Oaktadt presidenten föredrager budgetfrågan, faller det ingen in att lyssna till Magnin, som har ordet. Hela församlingen är upplöst 1 lifligt samtalande grupper, som kommentera ministerns tal. Entusiasmen är på sin höjd. Då uppstiger Cremieux och uppkallar, genom sitt yttrande att regeringen hvarken vill fred eller krig, Ollivier, som svarar: Vi vilja, och vilja med passion freden, och vi tro att de ord, som nyss blifvit här på tribunen uttalade, äro egnade att betrygga henne; men på samma gång måste vi, om vår heder anfalles, skydda och försvara henne (Bifallsrop). — Om kriget blir nödvändigt, infaller då Picard, skall det säkerligen ej börjas utan kammarens bifall. — Om det skulle gå derhän,, svarar premierministern, skola vi ej företaga någonting utan råd af landets representanter, och vi äro förvissade om att vi skulle erhålla deras energiska understöd (Ja! Ja! bravorop). — Jag får förklara,, tillägger utrikesministern, att vi hittills ej erhållit några närmare detaljer, och att vi sagt kammaren allt hvad vi veta.v —Och jag får förklara . utropar Arago, men tumultet qväfver äfven hans väldiga stämma; han springer upp itribunen, men larmet fort far; han lyckas dock för ett ögonblick öfverrösta det, och man hör då följande ord: Kabinettet har genom sin förklaring utnämnt prins Leopold till konung -af Spanien och förberedt kriget... Ett häftigt tumult uppstår vid dessa ord, men Schneider passar i detsamma på och afslutar sessionen, och alla vidare scener förekommas. De utländska tidningarna yttra sig mycket olika om denna nya europeiska stridstråga. De tyska anse antingen, som Könische Zeitung, att hela saken ej kommer Tyskland vid, eller finna de valet mycket lämpligt och ej egnadt att inge Frankrike några farhågor. Den förra tidningen synes dock luta åt den meningen att bäst vore för fredens skull om hela förslaget ginge tillbaka. Det sällsammaste är emellertid, tillägger hon, att konungen af Preussen alls icke är slägt med den nye spanske tronkandidaten. De iSydtyskland lefvande små regerande furstarna af ohenzollern Hechingen och Hohenzollern Sigmaringen skola, enligt en gammal tradition, ha samma ursprung som det preussiska konungahuset; huru granodad denna trädition är, vet endast hr Siegfried von Alcantara, familjen Hohenzollerns historieskrifvare. Visst är blott, att de små schwabiska furstarna af den katolska bekännelsen sedan århuodraden ej stått i någon familjeförbindelse tued det protestantiska konungahuset och först genom sin frivilliga mediatisering 1849 af courtoisie fingo sig tillagd titeln af preussiska prinsar. Helt annorlunda förhåller det sig deremot med prins Leopolds slägtskan med fransmännens kejsara. Napoleon II är köttslig kusin till prins Leopolds mor. Deras mödrar Hortense och Stephanie Beauharnais voro systrar.n Så mycket om dessa dynastiska slägtförhållanden, som plötsligt fått en så anakro-nis isk betydelse. Den engelska pressen uttalar sig fortfarande ogillande om hela planen, Times särskilt i en artikel, som får sin största märkvärdighet af det sätt hvarpå tidningen talar om hela konungadömet i Spa-nien. Hon yttrar: Lagstiftande församlingar äro i allmönhet klokare än individer, och spanska folkecs rePalpentänter skola icke vara nog ovisa att ålla på ett förslag genom hvilket de måste utmana Frankrikes bittra ovilja och riskera ett nytt borgerligt krig. Spaniorerne borde nu hatva haft nog af successionskrig. Spanieus historia under de två sista århundradena är endast en fortgående kommentar till det bekanta ordspråket om de styrandes dårskap och folkets lidanden. Kunde spaniorerne blott lagat öfverväga allt det onda de haft att utstå för de regerande familjernas skull, skulle de besluta att för framtiden icke mera hafva att göra med konungar. Detta ständiga sökande efter en konung är ett don.quichotteri likasom den öfriga affären. Iskt och mening att erhålla en konung, som icke behöfves, har Prim utkorat en prins som på en gång skulle blifva opopulär i Spanien, odräglig för Frankrike och derföre farlig för Europas fred. Vi tillförse oss af de spanska cortes vishet och patriotism att de skola ädda sitt land från en sådan sjelfförvålad lycka. Vi behöfva icke vederlögga det löjliga påståendet, att dotta val ses med blida ögon af England. Det enda England önskar ifråja om Spanien är att få njuta fredens välionelser ach att daso mile sana 412. oo på