Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

jdeb bår åstad med mig... ä propos, ait ett fruntimmer kan vara så litet nyfket? Under färden tänkte jag på, att du inte gjort mig em enda fråga härom. Detta tycker jag om. fullt förtroende och fria handlingar. När ett äktenskap grundar sig härpå, kam det inte bli annat än lyckligt. Hon rodnade vid hans öppna, varma blick, lotade sig fram öfver bordet och började bläddra i några grevyrer. aJa, min älskling! — han tog hennes hand och fasthöll den. Det bar, som sapdt, åstad med mig långt bort, åt hvilket väderstreck kan vara detsamma — alltnog, någonstädeg på landsbygden stammade jag slutligen. Orsaken till min resa får också vara svept i ett visst dunkel för dig; allt det jag kan säga är att jag för vägra år sedan just på det der omnämnda stället blef indragen i em händelse och en förveckling, som hade ett visst sorgligt inflytande på mig. Midt under känslosvallet for jag hastigt mina färde och glömde min hattask — en förlåtlig distrakuom, pär man totalt tappat hufvudet. Och se pu var det hattaskty, som var skald till att jag fek 207, den här resan; ty på hattasken Od min adress och jag blef för andra gangen inblandad i nämnda förveckling, och från densamma för jag med mig något, som jag vill be dig om att ha medlidande med och också skänka någon kärlek. — Hans glädtiga röst hade i hast blifvit allvarlig; han drog Helene åter intill sig, och förande henne sakta med sig in i sitt arbetsrum 4ortfor han: Se här är min gåfva till dig, tag vård om och var god emot den. Fian visade härvid på ett litet sofvande burn, som låg på en soffa inhöljdt i schalar, Ett barn! sade Helene sakta, Ett litet stackars, öfvergifeet vanvårdadt barn!s