Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

och lifvad af hennes närhet. Hon började slutligen känna en nervös oro för hvarje timma som gick — när som helst kunde hon nu återvänta Edvard. Hon tände lampan i förmaket och sökte antaga en glad och lyckig min -— ja, han skulle icke fiona henne sorgsen och i mörkret! För hvarje rullande vagnsbjul, för hvart buller från gatan, slog hennes hjerta härdt och sprang en hög rodnad upp på hennes kind. Nu höll hob andedrägten, hon kunde icke misstaga sig längre — det var hans steg; hans röst! Hon var i sitt arbetsrum hona lade handen på låset, för att iia emot honom; men drog sig åter tillbaka — en tvekan hade kommit ötver henne; det förekom henne som hade hon blifvit en främling i sitt eget hem och som hon aldrig mera kunde bli natarlig och obesvärad, Dörren till arbetsrummet stod på glänt — Edvard sköt upp den och de båda makarne voro ansigte mot ansigte. Min kära lilla hustru! — Och sträckande armarna mot henne, slöt han henne hastigt iotill sig. nd ca N Iap såg glad och ppplifvad ut, Hemmå hads ahske aldrig förekommit honem så lockarde som ij denna ätund. Böcker ett piano och handarbeten funnos der — tajl loroå i sina förgyllda rame;, de ljusa tapeterna, en blå byacinth i ett högt blomsterglas på bordet, det brukliga taj isserigarnet och sybågen bredvid, den nytända brasan i kakelugnen och det dämpade lampskenet — ulij delta hvarjehanda, som tillhör ett qvinigt hem och söm ger det så mycket behag, anos der och förde en varm talaa till hans njerta, Och nu skall du få höra resultatet på min esan, — han drog sin unga hustru ner till si soffan; — amen du vet ja inte åt hvilket håll