Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

VVD SIMVIS JUBUS MYTYVANNB ne RR Frågan om den hohenzollernska tronkandidaturen har vuxit ut till sådana dimensioner, att hon ej blott dominerar alla andra, utan ätven bokstafligen blifvit hvad man kallar en brännande fråga. Hon har blitvit det icke blott genom sin egen eldfängda beskaffenhet, utan i måhända änna högre grad genom det sätt, hvarpå hon från första stunden blifvit upptagen och behandlad af den franska regeringen. Detta sätt har varit så hetsigt och utmanande, att man skulle ha svårt att finna ett motstycke dertill i någon diplomatisk underhandling, som ännu befinner sig i sitt allraförsta skifte, innan motparten ännu haft tillfälle att yttra ett ord. Man skulle nästan frestas att tro, att tillfälle till krig söktes. Hela det intryck man erhåller af de med gårdagens poster ankomna tidningarna är, att franska ministören, långt ifrån att söka inverka modererande på fransmännens i frågor sådana som denna ytterst ömtåliga nationallynne, tvärtom agerat sporre och föregått med exempel af hetsighet och uppbrusning. Preussarne äro ett lugnare folk än sina grannar på andra sidan Rhein, men de äro lika ömtåliga om hvad de anse för sin nationalära, och det hot om krig, som regeringens båda främsta medlemmar, Ollivier och Gramont, både enskilt och offentligt låtit undfalla sig, synes i sanning ej vara rätta sättet att förmå ett stridslystet och tappert folk till undfallenhet i denna fråga. Ej bättre vald är denna taktik mot spaniorerna, med sin till ordspråk vordna hederskänsla. I Spanien sjelf synes, att döma af de spanska tidningarna, ingen menniska mer än Prim, regeringen och några cortesmedlemmar allvarsamt tro på möjligheten af en Hohenzollerns uppstigande på tronen i Madrid. Säkert är att han ännu ej har något parti för sig. Men talar Frankrike fortfarande ur den höga ton det antagit och tilllägger sig rätt att hindra spanska folket att välja hvem de vilja till sin konung, skulle det lätt kunna hända att prins Leopold blefve hela nationens kandidat och under allmänt jubel installerad i habsburgarnas och bourbonernas gamla palats. Ett sådant folk äro spaniorerna. Redan det första samtalet mellan franska utrikesministern och det preussiska sändebudet i Paris hr von Werther bar spår af denna antagna eller verkliga hetta. Hertigen af Gramont, skrifver en korrespondent till LI Independance Belge, utbad sig den 4 Juli ett besök af det preussiska sändebudet. Han infann sig äfven, och de förklaringar, som nu egde rum, vexlades i närvaro af Ollivier, som kh kejsarens önskan var tillstädes. Hr von Werther hade då, på tillfrågan, förklarat att han ej visste någonting om hela affären, att enligt hans öfvertygelse hans regering vore fullkomligt främmande för kombinationen, att det vore en furstarnes af Hohenzollern enskilda affär, att med ett ord hela saken ej det minsta komme preussiska staten vid. Då hertigen af Gramont härpå yttrat, att kejsaren hoppades att konung Wilhelm skall förbjuda sin slägting att antaga den spanska regeringens tillbud, emedan i annat fall en katastrof vare att befara, hade den preussiske ministern aphållit att hertigen ville litet närmare angifva hvad han menade med ordet katastrot, om det varit hans afsigt att härmed uttala ett hot om krig. I detta ögonblick skall Ollivier, som hittills varit ett stumt vitne till samtalet, infallit: I kejsarens och hans regerings namn svarar jag er: Ja, det betyder ett hot om krig. Härpå hada man åtskilts och hr von Werthej. hate redan samma dag afrest till kooung Wilhelm i Ems. Vi ega nu närmare underrättelser om förlop, et i lagstiftande kårens session den 6, då Cocherys interpellation förekom. Intresset var naturligtvis ytterst spändi på hvad regeringen skulle ha att svara, och läktarne voro redan tidigt öfverfylda. Kl. half 4 öppnades sessionen, men hvarken utrikesministern eller Ollivier syntes ännu på ministerbänken, Några petitioner och meddelanden fråga regeringen uppläsas, hvarefter Sohneider tillkännager att, som ntrikeeministern förklarat sig ha ett meddelande att göra kammaren och han trodde att hon ej ville dessförinnan företaga budgetfrågan, han på en stund afbröte sessionen. Straxt derefter anlända de båda ministrarne. En djup tystnad uppstår. Utsikesministern DeStigt tbaoen och uppläser med fast stämma följande förklaring: Mipa herrar, jag 935 nu att besvara den interpellation, som i går här framstäldes af ur Uochery. Det är fullkomligt sanat, att general Prim erbiudit kronan åt furst Leo