Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

spilles på äfventyr i alla verldens hörn, och det är ej nationens tanke, den lagstiftande kårens majoritet uttrycker, när hon applåderar Thiers förlegade fraser, i hvilka den innersta meningen är, att Frankrikes storhet tagit slut, sedan Italien och Tyskland upphört att vara vaomäktiga genom sin splittriog. Den fåfänga exklusiviteten har vikit för ett rastlöst begär att inhemta kännedom om, samt lära af andra folk, man afkläder sig hvad Labonlaye varnande kallar Narcissusrollen. Och på samma gång går man att läsa om sin egen historia, och man läser den med andra ögon än förr. Hela den praktiska demokratien i Frankrike har nu ej något annat program, än att genom ett tåligt arbete uppfostra folket och låta det mogna till den frihets utöfning, som så ofta bullersamt proklamerats och åt hvilken det med rioga frukt sedan snart hundra år bragt omätliga offer. Det är under dessa förutsättningar Lanfreys verk framträdt och gjort ett så djupt intryck. Dess praktiska betydelse ville vi sammanfatta sålunda, att det är en spegel, i hvilket nationen lär att rätt igenkänna de falska gudar, för hvilkas präktiga kult hon öfvergifvit den mindre braskande, men sundare och sannare vården om sin inre odlings och frihets lugna utveckling. .