Aftonbladet – 11 juli 1870, sida 2

händta kejsardömet, smulas sönder till stoft, är ett af arbetets mest utmärkande drag och en af dess största förtjenster. Ej bättre går det med de hyperboliska loford, Thiers egnat konkordatet med påfven. I beskrifningen af första italienska fälttåget ser man, hur Bonaparte systematiskt förderfvade armens anda: för dessa trupper, vana att blöda för sitt lands försvar, uppställde först han ett annat mål, det att genom plundring och försnillning rikta sig och njuta, och derigenom gjorde han dem till sina verktyg. Hur den sannskyldiga polisorganisation, hvartill det franska samhällets former alltigenom förvandlades, qväfde allt andligt lif, framlägger Lanfrey med ett mästerskap, som vi vore frestade att kalla oöfverträffligt. Att han ej med förkärlek appsöker de för Napoleon ofördelaktiga uttolkningarna af dunklare tilldragelser, eller i dylika fall låter sin kritiska omsigt slumra, visar sig mångenstädes. Sådant som hör till skandalkrönikan bryr han sig ej om — ma guarda e passa. Hvem som är något förtrogen med literaturen, märker t. ex. straxt, med huru lätt hand ban berör Bonapartes giftermål med Josephine och bådas förbållande till Barras. Han hatar icke, han förföljer ej. Mången lärer nog tycka, att här är godt om stränga omdömen och hårda ord; men växa de ej liksom fram på läsarens egna läppar, ur de händelser som beskrifvas, innan ännu törfattaren fällt sitt omdöme? Och i öfrigt, hvad äro dessa korta, afmätta hugg, i jemförelse med den störtskur af de förfärligaste epiteter, hvarmed Macaulay i sin essay öfver Fredrik II kryddar en stil, som utan dem skulle bli nästan tråkig, derför att den är så öfverlastad med lärda allusioner och belletristiska sirater? Vi ha erinrat om, att i en mängd kritiker och monografier finnas värdefulla förarbeten för Lanfreys helgjutna verk. Emellertid synes hans grundsats vara, att aldrig se med andras ögon, att oaflåtligt gå till källorna, sjelf moget granska och jemföra. Såsom kritik af traditionella åsigter och konstmässigt vrängda framställningar, der data omflyttas, fakta modifieras eller döljas, antaganden upphöjas till säkra forskniogsresultater, torde författarens berättelser om de ränker, som slutligen ledde till det ödesdigra kriget på halfön, och om Enghiens tillfångatagande, dom och afrättning höra till det yppersta, denna art af historisk konst kan erbjuda. Innan vi sluta, önskade vi tillägga några ord om den praktisk-politiska betydelsen af Lanfreys verk. Det bifall, hvarmed det helsats, ja snart sagdt den omständigheten att det kunnat utkomma, utgöra ett det betydelsefullaste tidstecken. Vi ha förut sökt beskrifva Napoleonskultens uppkomst, till hvilken Julimonarkien kortsynt nog medverkade: hon älskade att i sin tjenst fästa namn från kejsartiden, den yngre Las Cases t. ex. spelade under denna tid en roll som deputerad, och orleanska huset gaf ju sin fulla tribut åt föremålet för den folkliga hänförelsen, när prinsen af Joinville sändes till S:t Helena, att hemta kejsarens jordiska qvarlefvor. Denna pånyttfödelse af kejsartidens minnen verkade olycksbringande för borgarkonungadömet, likasom sedermera för republiken eller, med andra ord, för den lugoa utvecklingen och folkfriheten i Frankrike, i den blef en moralisk grundval för Louis onapartes presidentur och andra kejsardömet. I den ideala dager, hvari nul företeelserna från seklets början, med tidsafståndets hjelp och under den otåliga känslan af det närvarande tillståndets förkastlighet, kommo att framträda, vaknade åter lidelsen för denna gloire, hvars dyra pris man glömt, begäret efter att åter blifva la grande nation, med hvilket namn man låtit smeka sig af kejsaren och för hvilket man fattat behag, samt lystnaden efter dessa naturliga gränser, som man i en skymflig fred törlorat. Nu vppkom den franska Chauvinismen hvilken då ej hade den bismak af löjlig öfverdritt, med hvilken detta slagord numera vaturaliserats äfven i andra länder. Fransmännen hade förut mer än tillräcklig nationalfåfänga. Älven hos de betänksammaste och mest moderata andar återfinner man denna skötesynd: när ministeren Martignac 1828 lät Guizot (liksom Villemain och Cousin) åter börja sina 1822 suspenderade föreläsningar vid Faculte des lttres, skyndade han att öppna sin bekanta kurs öfver Europeiska civilisationens allmänna historia med de orden att, utan smiekar sagdt, Frankrike varit den europeiska odlipgens medelpunkt och härd. Det gifs! kanske ej så mycket att invända mot denna sats, men när denne fredens Napoleon ej tvekade att på detta sätt smeka den blott : alltför mycket af krigs-gloiren frossande na-: tionalfåfängan, hvad skulle då ej kuona ske på det torra trädet! Hvilken förvillelse efterhand inträdde i tänkesättet om kejsardömet ! och Bonaparterne, bevisas ju bäst deraf, atti Louis Bonaparte ej ens genom Strasburg och l: Boulogne kunde göra sig omöjlig för rollen af ! pretendent, och att äfven republikaner, hvilkas frihetsoch fosterlandskärlek äro höjda !! öfver hvarje tvifvel, knöto färbindelser med fången på Ham, som efter Febroarirevolutio! nen kommo honom till nytta. ( Det andra kejsardömet, som erligt Napoleon 1II:s såväl som hans motståndares er-r kännande väsentligen uppbygdes på minnetit af det första, det vill säga på Naåpoleonslegenden, har för fransmännen varit en hård ( t I E t 5 AA a dd rese mnmst mr HA PD skola för politisk uppfostran. De söta frokterna af denna bittra rot ha vi stundligen under ögonen, nu ej blott i den franska po-l: litiska litteraturen, utan ock i de politiska händelserna. Idap skiljer vu mellad statsformernas pamn och den lagbundna frihetens verklighet, man inser att samhällsinrättningar, äfven de teoretiskt mest fullkomliga och sken1 bart mest liberala, äro till sitt bestånd osäkra, t mtundara klä 2: FETTER