Aftonbladet – 9 juli 1870, sida 2

båda makterna. Den förlorade sonen har ifvit mottagen med öppna armar och som else på ait alt äl klönlt ytderbörligen deorerad med S:t Georgsordebs störa kors, vilken som bekant endast bortskänkes åt Ärföraro som vunnit batsljor, och SSekraren id Custozza bör till denna kategori. För tt ej väcka ond blod i Berlin, har emellerd samma belönivg samtidigt tillsändts de åda segrarne vid Kövigsgrätz. prins Frierich Carl och kronprinsen af Preussen. Huavida mötet har någon annan politisk beydelse är ej bekant. Måhända är det dock j en blott tulrailiphet att det eger rum på amma gång den feodala och klerikala reakoheH åter, reser upp hufvudet i Österrike ester Om Leitlia. — Ii anhati ångerfull son hediven af Egypten, Har nil gjört ällvär at in länge bebådade afsigt att i Konstaötiopel genom ett personligt besök görå bot ch bältriog för siöa sjelfständigHötsplaner: elegrammer från Alexandria orutalå 2 te vail pascha der inskeppat sig för att afresa ill Konstantinopel. Från Washiogton meddelas närmare unerrättelser om Underbandiingarna mellan de proriske indianernes sändebud och regerinen, hvilka efter det så hastigt slutade fenierriget ärö ett ämne af synnerlig vigt för den merikönska nördeh. Ännu ärö rödskitneå ortfarande i högsta grad missnöjda, och glöner ovånarne sväfva i fruktan för ett nytt utotelsekrig eller åtminstone en plötslig och öfrergående, men blodig sammandrabbning. Den uvarande tvisten förskrifver sig från år 1866, lå general Pöpe anlade vägar på siouxindia vernes område oci uppförde flere fästen till kydd för de nybyggare, som skullö slå sig ed i Mentana. På den tiden vägrade Röda rolnet, den der herrskande höfdiogen, sitt samtycke till dessa företag, och då förbundsnyndigheterna icke togo någon närmafe nöis derom, samlade han 3900 krigare och lotkade med fulländad skicklighöt OCH mät ak itande af indiansk taktik öfverste Fetlernan med 75 soldater i ett bakhåll, der de alla nedhöggos. Efter denna framgång beägrades de nyuppförda fästena, besättninsarna tvungos att aftåga, landtmätarne jagades ur landet, och Röda molnet steg till det högsta anseende bland sina stamförvandter, Sedermera ha försök att ipgå förlikning flere rekilda gånger gjorts. Slutligen blefvo fiendtligheterna inställda, ct derpå gjordes nya försök att anlägga vägar och fästei sitt att förmå siouxindianerne att utvandra till ett annat område vid öfre Missouri. På den senaste tideurepresenterades regeringen i sina underhandlingar med 10dskionen åter af qvä-: karne, hvilket öfver hufvud teget haft god verkan, men på samiha gång sökte man afskära tillförseln af krat, kulor och gevär till indianernes område. Detta sistnämnda har väckt mycket ond blod, öch denna punkt kom derföre vid de senaste underhandlingarha bns der särskild diskussion. Under indianhöfdingarnes vistelse i Washington och annorstädes ha förbundsmyndigheterna öfverhöpat dem med förekomman2 uppmärksamhet och derjemte gjört allt r att ingifva dem en hög tanke om unionens makt, hvilket likväl hade sina svårigheter, då man icke kunde visa dem några soldater. På ett kalas hös presidenten, hvilket egentligen var tillstäldt till de töda gös sternas äre, var hela den diplomatiska kåreå inbjuden och ingenting försammades för att utveckla riktig glans. Bordet var betäckt med utsökta frukter och blommor, och Brokiga svansen gjorde dervid den sluga anmärknin-. gen, att de hvite tydligen hade mycket godt att äta och dricka, af hvilket de aldrig.hade skickat något till indianerne. Derpä svarade tolken, att det kom sig åctaf; att de hvite lemnat krigets stig och slagit sig på åkera bruk. Brokiga svansen blet icke svaret skyldig, utan inföll genast: Jag skall utan betänkande lempa krigets stig och idka åkerbruk, om I viljen allvid behandla mig såsom i dag och gifven måg ett så stort hus till bostad,. Detta väckte allmänt skratt. Höda molnet tyckes, såsom på många sätt visar ap fullkomligt genomskåda regeringens politik, Denne chet kom alltjemt tillbaka till frågan, hvarest krigarne väl voro, och låtsade förakta de hvite männen, som ej ha vågra soldater till öppen strid, utan åtnöja sig med att bygga has, i hvilka man kan försvara sig. En väldig kanon af 15 tums kaliber, som i höfdingarnes pärvaro slungade sin projektil 5 engelska mil bort från Potomac, der den exploderade i vattnet, försatte väl honom i någon förvåning, men han återvann dock snart fattniogen och gjorde den betecknande anmärkningen, att med dylika kanoner kunde man ej springa efter india nerne. Vid de egentliga underhandliogarne hade indianerna att göra med inrikesministern och kommissarien för indianområdet. Fredspipan röktes enligt gammal sedvana, och derefter meddelade ministern i ett längre tal, att regeringen öfvervägt indianernas anspråk och beslutit, att de icke vidare skulle oroas på sina jagtmarker. Afven lofvades det dem kläder och lifsmedel. Rödskinnen hörde uppmärksamt på, tackade, wen frågade genast, hvad som beslutits angående ammunitionen. Sälunda satt i klänma, måste ministern krypa fram med svar och förklarade, att gränsinvåsarne voro betagua af fruktan, emedan Röda molnet bade hotat dem. Han lät förstå, att om indianerna ville lofva att hålla fred, och om gränsinvånarne lugnade sig beträffande deras afsigter, kunde saken diskuteras. Men under fortsättningen af rådplägningen blef han nödsakad att afslå deras anspråk på vapen och ammunition. Det var detta, som höfdiogarne hufvudsakligen ville veta, och Röda molnet böll derefter ett tal, hvari han sade sig icke vilja se vägar anläggas i hans land, och icke vilja utvandra till Missouri. Han klagade äfven öfver, att iogen ersättning gifvits honom för det område, som amerikanarne begagnat till jernNERSLAGEN — LA Edvard satt vid sitt sekritbord med ett