Aftonbladet – 9 juli 1870, sida 2

några sympatiserande ord om käns!or i allmänhet och svikna känslör isynrerhet, hade de följt Martiva och snart voro alla i foll verksamhet att ge hvarandra handräckningar och råd. — Den brokiga massan af mouseliner, siden och band försvann småningom inom det trånga området af några svartmålade koffertar, som med gula, gapande hänglås, stodo fyllda och orubbliga i en vrå. — Och nu beredde Helene sig att gå hem, utan att vilja låta öfvertala sig att stanna. Edvard och jag komma naturligtvis ner till bangården, således säger jag inte farväl ännu, sade hon och gaf Martina en slutlig omfamning. Den nedslagenhet, Helene under den sista timman sökt tillbakatränga, återkom nu, der hon ensam vandrade den långa, breda trottoiren framåt. Snön föll jemni och i fjäderlätta flingor, bjeliror klingade genom luften, som grå och tung svepte den stora staden i ett töcken. Helene gick fortfarande framåt, medan hon anklagade sig för att vara alltför mycket fordrande — hon ville vara lugn och nöjd och kallade sin oro för ett barnsligt sjelfplågeri. Huru låvgtade hon icke efter Edvard — den första ljusa blick från honom skulle jaga all ångest på flykten, det visste hon och denna visshet var tryggande. — Den långa fönsterraden på bennes tysta hem föreföll henne den qvällen bekantare än någonsin och från heones mans arbetsrum bröt sig lampskenet glittrande mot ett fuktigt svölager som fastnat på rutan. Helene gick allt ifrigare och det nya hemwet vinkade allt närmare och nu stod hon tambuoren, der busjungfrun beskärmade sig ver fru Denkwart, som tillåtit hevnes inatnor at! ensam gå ut i det svåra snögtöppet, nedan Helens gick in till sid man. l