Aftonbladet – 9 juli 1870, sida 2

kan man lätt förstå den der sömnen! Jag kunde knappast låta bli att skratta å hans förskräckelse, då jag sade honom at jag skulle tala om för er huru jag funnit honom. Nå — har jag inte rätt — hade har inte deruppe gjort dig någon sorts kärleksförklaring ? Nej, Martina och jag trodde oss alldeles ensamma — huru väl minnes jag inte der qvällen! Men om Edvard var deruppe, så... Så?, — Agatha lutade sig intresserad änpy närmare Helene. Åb, herre Gad! Kommer du ihåg, Marmv hvad jag just den qvällen erkände för ig? Det var något kärlekspjoller, tror jag... du var inte njugg med sådant på den tiden. Tänk om Edvard den gången hörde att jag sade dig, huru mycket jag tyckte om hopom!, Söta du, detta är väl ingen hemlighet för honom. Men då! Han skulle kanhända aldrig sett åt mig om han inte hört... Det var ju bra att han hörde då! — Agatha log och slog armen om Helenes lif. O, jag känner mig så olycklig!. Du har ovanligt utbildade anlag, Helene, för att vara olycklig., sade Martiova. Först vill jag minnas sörjde du öfver att Edvard inte tyckte om dig, och nu tycks du ha lust att gråta, för att han gör det. Jag har undrat hvad orsaken kunde vara till att han, som förut inte såg åt mig, likväl så plötsligen... Hon höll inne en stund, derpå fortfor bon häftigt: Ack, ja, det var för att han kände min svaghet, som han slntligen sökte mig!, — och hon Jutade sin bleka kind emot Agathas axel. Du ämnar väl inte spela någon sorts äkenskaplig tragedi för det? frågade Martina.