Aftonbladet – 8 juli 1870, sida 2

Politiken har ögonblick, då hon starkt erinrar om segliogen på tropikernas haf. Skeppet går för slappa dukar, och hafsytan krasas lätt af milda fläktar. Plötsligt synes en liten molntapp på den klara himlen; den växer, och om några minuter kastar sig orkanen ned derutur. Den lagna vattenspegeln är förbytt till en rasande sjö, och ve skeppet om det ej i tid refvat sina segel! Ett sådant politiskt vindkast har plötsligt slagit ned öfver Europa. Det var endast ett par dagar sedan både Ollivier och Thiers med en mun förklarade, att för närvarande ingen fraga funnes inom synfältet som hotade freden. I samma ögonblick dessa förutseende statsmän yttrade dessa ord hade dock det stormladdade molnet höjt sig öfver horisonten i gestalten af Prims allra nyaste tronkandidatu :. Telegrafen har redan underrättat oss både hvilken denna kandidatur är och hvilken verkan hon åstadkommit i Frankrike. — Prim har, som det synes helt och hållet på eget bevåg, inlåtit sigi underhandde grenen af huset Hohenzollern-Sigmaringen om öfvertagande af habsburgarnes och bourbonernas gamla spira i Spanien, och denne prins skall nu mera äfven formligen samtyckt att låta uppställa sig som tronkandidat, för att som sådan sedermera underställas cortes val. Att denne prins är en son till den i Disseldorf bosatte f. d. regerande fursten Carl Anton af HohenzollernSigmaringen, som 1849 afstod sitt land till Preussen, är bekant, men detär ej lika visst, hvilken af de båda sönerna som här menas, antingen den äldste, Leopold, som som är född 1835 och gift med prinsessan Antonia af Portugal, en syster till konung Luis, eller den yngste, Fredrik, som är född 1843 och ryttmästare vid ett preussiskt lancierregemente. (En tredje son, den mellerste i ordningen, är furst Carl af Rumänien.) Det är den senare som förut varit ifrågasatt. För sannolikheten af den förres kandidatur talar den nära slägtförbiadelsen med hofvet i Lissabon. Båda äro katoliker. I allt detta ligger dock ingenting som är egnadt att rifva oväder. Samma farstehus har redan, som härofvan nämnts, gifvit en suverän åt Rumäniens unga rike utan att makterna, med undantag at Ryssland, derom haft någonting synnerligt att säga, ja, Frankrike har till och med på sin tid kraftigt understödt denna upphöjelse. Men saken får onekligen en helt annan betydelse, då man erinrar sig ej blott att huset Hohenzollern sitter på Preussens tron, och att detta: Preussen är Bismarcks Preussen, utan äfven att det land, hvars krona det här gäller att bortskänka, är en af Frankrikes närmaste grannar, det land som innesluter det i syd:vest, liksom Tyskland och Ttalien i öster, hvars makt visserligen numera är ett intet mot hvad hon en gång var, men hvars fiendskap i en slug och energisk politiks tjenst ännu kunde blifva fruktansvärd. När man känner det i Frankrike alltsedan 1866 rådande misstroende mot Preussen samt den känsla af verklig eller inbillad förödmjakels2 som Preussens ofantliga maktutvidgning efter Sadova väckt hos en stor del af fransmännen, kan det således ej förvåna, att underrättelsen om denna tronkombination slagit ned som en bomb och tändt de eldfängda sinnena, samt att Cocherys interpellation i kammaren tillvunnit sig ettintresse som för ögonblicket trängt alla andra frågor i bakgrunden. Sjelfva regeringen synes ha sväfvat i fullkomiig okunnighet om de underhandlingar som blifvit förda mellan Prim och farstefamiljen i Dässeldorf. Både komlig öfverrasknicng. Men de uttrycka icke mindre den mest bestämda föresats att ej tåla att en konung uppsättes på Spaniens tron under Preussens auspicier och under omständigheter som kunde göra ett inflytande från Berlin känbart i Madrid. Regeringen,, sade utrikesministern i gårdagens kammarsession, skall söka bibehålla en neutral hållning, men hon skall icke tillåta att en främmande makt sätter fursten på tronen och derigenom hotar Frankrikes ära och värdighet,. Detsamma sade ungefär premiermiuistern, i andra ord. Garantier af Preussen eller krig, detta var, i klara ord uttryckt, det alternativ som framgick af regeringens förklaringar. Oilivier lofvar dock, att om det senare alternativet skulle bli nödvändigt, kammarens samtycke först skall inhemtas. Allt detta låter nu onekligen mycket hotande. Lyckligtvis är dock handens förande till svärdstästet ej alltid detsamma som klingans blottande, och diplomatien har godt törråd på kylande pulver. Vi kunna redan iabilla oss höra pennornas raspande på de noter som i de närmaste dagarna skola korsa hvarandra melian de respektive kabinetterna. Den gamle kung Wilhelm, berättar oss ett telegram i dag, satt redan i går i sitt kabinett i Ems och arbetade tillsammans med Nordtyska förbundets sändebaod i Paris rriherre von Werther och legationsrådet Abeken, säkerligen på lugnande förklaringar till Paris, telegrammer ha utan tvifvel äfven vexlats mellan Ems och Varzin, och den preussiska politiken skulle vara mycket mindre fia och förslagen, än hon har namn för, om hon ej lyckades afge de mest betryggande försäkringar,. Hon skall så mycket mindre mindre denna gång visa sin korporalssida som opinionen i England, uttryckt genom Times och Standard, är emot den honenzollernska kandidaturen, i anseende till den liagar med en prins af den icke regeranGramonts och Olliviers ord antyda en full-! ständiga fara för freden hon innebär. Äfven ARTEN TEKN EEE Hvad baron Raben särskildt beträffar, arch hvad gom oiort horom så tilldrasande för