Aftonbladet – 6 juli 1870, sida 2

od ligger oupphörligt ministrarne på läpne likasom ordet frihet, men man görinnting hvarken för den ena eller den andra. varm. Jag nklagar icke ministrarne; men deras reksamhet, deras obeslutsamhet, deras tvediga politik bevisa, att öfver dem står en Jja, som förlamar dem. I det nuvarande ögonblicket, i fred som i rig, är er politik icke tillräckligt bestämd; etta förklarar den oro, som det tyckes ligga ert intresse att underblåsa, och hvilken vi eremot önska skingra., (Mycket bra, mycer bra! på venstra sidan.) Den fortfarande starka torkan i Frankries flesta landsändar väcker en liflig oro, ej inst hos regeringen. Prisen på lifsförnöenheter ha stigit betydligt, och polisprefekn Pietris rapport till kejsaren om tillståndet land den fattiga klassen i Paris skildrar nöon såsom redan hunnen till en betydlig höjd. lan är ej utan fruktan för oroligheter. Kejren har kallat till sig inrikesministern Cheandier och uppmanat honom att drifva de tora offentliga arbetena i en större skala för tt gifva de behöfvande arbete och bröd. För etta ändamäl har äfven staden Paris lån, om från böjan endast var bestämdt till 520 vitlioner, afsedda uteslutande att betäcka det eficit hr Haussman lemnat efter sig, blifvit kadt med 160 millioner francs. Att bigoteriet och öfvertron ännu äro ganska lefnadsriska i Frankrike, synes deraf att man på många trakter alldeles som under medeltiden äller processioner med kors och reliker ring åkerfälten för att nedlocka regn. Den nya belgiska ministeren är på följande ätt sammansatt: Utrikesminister och koneljpresident är baron dAnethan, inrikesmiister hr Kervyn de Lettenhove, finansminiter hr Tack, justitieminister hr Cornesse, miister för allmänna arbeten hr Jacobs och crigsminister general Guillaume. Den är alltgenom af renaste klerikala vatten. Hr dAnehan hade först försökt stärka sitt kabinett ned ett namn ur det parti som hjelpt de klerikala att störta den gamla doktrinära ministören, eller progressistpartiet, och för detta indamäl vändt sig till hr Balisaux, represeatant för Charleroi, men denne hade vägrat ingå i en sådan koalition med mindra halfva antalet at platserna i kabinettet besattes med män af hans åsigter. Detta kunde ej beviljas, och så uppgals planen om detta sällsamma förbund. Partiställningen har härigenom vunnit i klarhet, och det är väl intet tvifvel om att progressister och gammalliberala i Belgien, visare vordna af erfarenheten, skola åter göra gemensam sak mot det i botten ljusoch frihetsfiendtliga parti som nu kommit till styret. . Reaktionspartiet i Österrike har fogat en ny valseger till dem det redan förut vunvit, och det i en af de mest betydande valkretsarna. De stora godsegarna i Nedra Österrike ha i de fem kretsar hvari de äro fördelade insatt idel klerikalt-konservativa. Offentliga ansträngningar hade också gjorts för att uttränga de liberala. Den kejserliga familjens alla medlemmar, som här ega gods, ned undantag af erkehertig Sigismund, hade fverlemnat sina fullmakter åt klerikaler; för kejsaren röstade grefve Kuefstein. Man hade dragit försorg om att alla som voro hindrade att personligen infinna sig lemnat ifrån sig fullmakter. De ålderdomsbräckliga och sjuka af det österrikiska ancien regime läto på ett eller annat sätt transportera sig till vailokalen. Så sågs den 90-årige furst Batthyani-Strattwan, en ålderdomssvag gubbe som knappast kan stå på sina ben, ledas fram till urnan, forst Karl Liechtenstein kom på kryckor in i salen o. s. v. Erkebiskopen af Wien, kardinal Rauscher, som för närvarande är i Rom, hade skickat hem fullmakt. Resultatet blef att alla 15 platserna fyldes med reaktionära landtgrefvar, grefvar, friherrar, stiftsprostar och abbotar. Bland dem som föllo igenom var äfven den bekante baron Tinti. Deremot ha godsegarkretsarna i Steiermarck och Mähren valt män af författningspartiet. , En förträfflig ledtråd i den labyrint som Österrikes inre pojeiska ställning för mnärvarande företer har i dessa dagar erhållits från en penna af första ordningen. Det är den berömde nordamerikanske historieskrif varen Bancroft, som från Berlin, der han för närvarande uppehåller sig som Förenta Staternas minister, till statssekreteraren i Washington insändt en berättelse om händelserna i Österrike från förl. April, som genom sin pa i iakttagelse och klarhet i den politiska uppfattningen väckt ej ringa, uppseende. — Berättelsen uppdrager en parallel mellan Ungern och de cisleithanska kronländerna. — Liksom på det förra stället magyarerna, äro på det senare tyskarna i minoriteten. På det förra stället, säger Bancroft, klarhet i uppfattning at de politiska sträfvandena, verkligt statsmannaarbete för statens ändamål, på det senare osäkerhet och famlande i vilja, oklarhet i syften, förbistring i fråga om medel. Den politiska missionen för kejsarstatens östra hältt förblir en oförstådd gåta för dess tyska befolkning, som längtar efter en återförening med de andra tyska stams marna. Härutaf kommer det, anser Bancroft, att i Wien, trots den starka materis ella uppblomstringen, det politiska lifvet sak nar nödig energi att omskapa det cisleithan ska statsväsendet. De etnografiska förhåld landenas stora betydelse framhålles naturligtvis i främsta rummet. Högst intressant är den parallel som berättelsen uppdrar mellan Nordamerika och Cisleithanien,, för att förklara det faktum att man ej i Österrike som i Förenta Staterna förmått genom en liberal författning öfvervinna antagonismen mellan de olika nationahteterna. Orsaken härtill finner Bancroft till betydlig del ligga i Schmerlings valsystem, som skapat en konstlad majoritet och i den nya författningen bibehållits. Minoriteterna erhöllo deri genom i de särskilta kronländerna majoris ltet. En författning, som ville vara ärligt — gyld toilettspegel, på hvars skifva voro upps ställda silfveraskar och fat af. alla former AnRh dimancinaror nAarcknekarngar fnlla af kläm