Aftonbladet – 6 juli 1870, sida 2

gyld toilettspegel, på hvars skifva voro upps ställda silfveraskar och fat af. alla former och dimensioner, porslinskorgar fulla af blommor och gnistrande kristallflaskor, ur hvilka hon ryckte korkarne, medan hon djupt och häftigt inandades de förflygande essenserpa. — Jag trodde att allt var slutv, mumlade hon, men det förflutna kan ej tillintetgöras!... Våga att komma hit!... Hennes små fingrar drogo sig krampaktigt tillsammans, medan hennes atlasskor syntes vara benägna att krossa något osynligt föremål under sig. Hvad vill han? Tills jag har det klart för mig, vill jag vara passiv!... Då Edvard hörda att det var en bekantskap från Kallhamra, såg han misstänksam ut. Nå, han är inte svår att vilseleda! Hon kastade med ett visst förakt tillbaka det mörka håret, medan hon länge och forskande betraktade sitt bleka ansigte. Lyckligtvis vet Raben inte... huru klokt af mig! Det var alldeles som om jag hade förutsett den här stunden! Hennes hufvud höjde sig högt, hennes ögon strålade och de fina läpparne krökte sig till ett leende. Då såg hon i spegeln ett ungt ansigte skymta fram bakom sig och vände sig hastigt om mot sin kammarjungfru. Nå, Emmao, sade hon med den vänliga röst, hvarmed hon alltid brukade tilltala henne, har du stått och sett på dansen i salen? Ack ja! men kanske fra Denkwart be höft mig? En rosett på klädningen har lossnat, se der, tag fort en nål och tråd.