Aftonbladet – 6 juli 1870, sida 2

känslor och mera betagen i den vackra frun än någonsin tillförene. Martina skrattade, Och det är till mig, hennes dotter, ni gör en sådan supposition. Nej, baron, den der förvandlingen tror jag ej på och inte ni sjelf heller, då skulle jag inte blifvit vald till förtrogen. Baronen är helt enkelt en vanlig ung man..., Tackar ödwjukast! Vänta lite! Med vanliga känslor... har svärmat för en femtio, hundra unga flickor, jag vet ej så noga...n Tills jag kanske blir allvarligt fästad vid den hundraförsta... Ve mig! Ett oblidt öde gör henne bestämdt känslolös. Han slog sin arm bastigt om Martinas lif och förde henne åter bort med sig. Rättvisan har sin gång, baron! Nemesis är inte något tomt ord, sade Martina gladt. Men vi dansa alldeles för häftigt! Ja, fröken Denkwart, har återigen rätt! Jag har varit en slösare och kastat bort både känslor och mynt och förtjenar straff! Det låg ett plötsligt allvar i hans röst, medan han lade hennes lilla handskklädda hand under sin arm, i det han förde henne in i salongen. Der stod Agatha bredvid sin man och pratade och log emot horom, under det hon draperade omkring sig den luftiga klädningen och tycktes så lycklig som ett barn, klädt till en fest och omgifvet at nys, dyrbara leksaker. Hon hade vinkat Edvard och Helene till sig och sade med en smekfullt bannande röst: Hvad tänker du på, Edvard, som inte dansade första valsen med din unga fru, ja, som inte dansar alls, och skall din antipati sträcka sig ända derhän att du utfärdar ett formligt förbud mot Helenes danslystnad? Kom inte och säg att hon är klen. Se bara på hennes kinder, rosorna der göra den vackraste