Aftonbladet – 5 juli 1870, sida 3

-j grundlig befattning med denna sak, och mai I sammankallade till och med ett enkom mi Inisterråd ut till det kejserliga sommarnöje I för att rådslå om det dilemma, hvari mar befann sig. Den af en smärtsam, men icke farlig podager plågade kejsarens första ingifvelse var såsom man kunde förutse hos denne markis Posa-natur, helt och hållet gynnsam för petitionärerna. Ja, Napoleon fir tvekade icke en gång att tillstå för sina ministrar, att han tyckte bibehållandet af detta undantagstörhållande för desse franske medborgare alldeles orättvist. Men det oaktadt fogade han sig snart efter öfvertygelsen, att för närvarande vore prinsarnes hemkallande lika omöjligt som olämpligt, äfvensom att det i alla händelser skulle öfverlemnas åt regeringen sjelf och icke åt kammaren att afgöra, hvilken tidponkt hon ansåg mest passande att i denna sak taga initiativet. Om tisdag skola justitieoch inrikesministrarne, Emile Ollivier och Chevandier de Valdröme, yttra sig i vederbörande petitionsutskott, och jag tror mig vara väl underrättad, då jag uppgifver, att dessa kabinettsmedlemmars anföranden skola gå i ofvanantydda riktning, d. v. s. gå ut på frågans ajournerig och initiativets förbehållande åt regeringen. I hofkretsar berättar man, att kejsaren under loppet af rådplägningarne småleende skall ha yttrat: Det vore önskvärdt, att kammaren helt enkelt lade denna petition till handlingarne redan derföre, att prinsarnes närvaro i Paris blott skulle genera våra nya vänner de gamla orleanisterna i deras tillgifvenhetsbetygelser för det liberala kejsardömet. Det kejserliga yttrandet saknar ej finhet och befinnes likasom implicite bekräftadt af den på flere håll gjorda erfarenheten, att det gamla orleanistpartiets ledare och framstående medlemmar enhälligt ogilla petitionen från Twickenham såsom opolitisk. Enligt denna fraktions ledares mening skola prinsarne genom att såsom simple medborgare vända sig till kejsarrikets lagstiftande kår a fullkomligt erkänt de nuvarande samnällsförhållandena. Men derigenom hade ;ckså på samma gång och fullkomligt gagnöst alla deras utsigter för framtiden blifvit vestämdt afklippta. Vistelsen i Frankrike, fall man beviljade prinsarne den, kunde enlast omintetgöra den prestige, som ännu omhöljer dem i egenskap af landsförvisade. De sjelfva skulle svårligen finna sig väl inom tt samhälle, inom hvilket de oupphörligt kulle veta säkerhetspolisens lurande blickar rara riktade på dem. Deras petition är såedes ett stort missgrepp, emedan, till och ned om den ej röner framgäng, orleanisternes fdankning såsom kronpretendenter och kejarrikets erkännande af dem försiggått inför ela folket, under det att de hittills lika troet och pålitligt som förväntansfullt till dem ig anslutande politiske trosförvandterna anse ig lemnade i sticket och nästan kompronetterade. Så betraktar man saken i båda lägren, ch det är fullkomligt utom allt tvifvel, att etitionen icke för närvarande skall få nåot praktiskt resultat. I Payss redaktion äro herrarne Cassagnac, ar och son, högst förbittrade emot ministeen Ollivier, emedan den fråntagit dem det nderstöd af 4000 franes i månaden, som de ittills uppburit ur inrikesministerens hemga fonder, Prinsessan Mathildes fordom så mäktige unstling, grefve Nieuwekerke, generalintenent för de kejserliga museerna, står för närarande öga mot öga inför en liga af den llmänna meningen och pressen, för hvilken en öfvermåttan impopuläre mannen väl nart skall nödgas gifva vika. Hans föraltniog lemnar verkligen så mycket öfrigt tt önska, att han, om han ej haft sina höge eskyddare, redan längesedan skulle ha blifit aflägsnad från en plats, som han i intet fseende förmår fylla. 0 et DD Ke RÖ kt FR Et tr re RR