Aftonbladet – 5 juli 1870, sida 3

ir j lagar och vissa delar af vår civila författning, : g I rigt motarbetar den hvilande föreningslagen, em 2 I dan de ur sin ensidigt skandinaviska synpunkt an; den utgöra ett hinder för den drömda nordisl enheten. En norsk författare, med utpräglade ska I dinaviska tendenser men en högst berömvärd mq deration, hvilken behandlat detta ämne i MarsAprilhäftet af Nordisk Tidskrift för innevarand lår, har från sin synpunkt på ett ganska tillfreds I ställande sätt bevisat, att förslagets antagande el ler förkastande icke kan utöfva någon nämnvär l inverkan på den politiska skandinavismen. Så myc t) ket bättre om de norska skandinavernas motstån ) I derigenom kan undanrödjas: hos oss fins numersg såvidt det är oss bekant, intet skandinaviskt parti som utöfvar något politiskt inflytande, under de alla klasser gerna se, att de nordiska rikenas enig het och ömsesidiga välvilja befästas genom all med hvarderas sjelfständighet förenliga medel. Si mycket är oss emellertid klart, att de nordisk: Jländeroas framtid i första hand är beroende pi Ivaraktigheten af de legitima band, som förena Sve rige och Norge, och det torde kanske icke så li tet motverka ett lojalt uppfyllande af Pragfreden 5:te artikel, om det nordtyska förbundets skarp synte kansler finner, att ett litet kotteri vester om Öresund förmår genom öppna eller hemliga bear betningar söndrande inverka på svenska och nor ska folkrepresentationens handlingssätt i frågor som angå dem allena, medan deras fullständiga enighet skall i utlandets ögon gifva det skandinaviska norden en styrka, hvaraf intrycket icke heller torde vara alldeles utan nytta för den danska befolkningen i norra Slesvig. Då det norska Aftenbladet återgifvit denna artikel utan att bifoga någon anmärkning, isynnerhet utan att förklara det mani Norge icke försport någon agitation från dansk sida mot unionsförslaget, tillåta vi oss att visa tillbaka detta uttalande till den källa, hvarifrän det kommit, det sig sjelft öfverallt lika filisteriets dumma hat mot allt som ligger utom dess horisont. Först och främst vilja vi på alla våra danska meningslikars och våra egna vägnar undanbedja oss namnet vänner af Stockholmspostens författare, ty på en vänskap som består i tomma ord när vi äro närvarande och lumpet baktalande när vi vända ryggen till sätta vi icke det ringaste värde. Vidare ville vi gerna veta hvad det betyder att vi danskar visat vår åhåga att med nog stor frihet disponera öfver Sveriges språk, Sveriges grundlagar och civila författning... Väl veta vi, att i fjol vid denna tid hölls en sammankomst i Stockholm af svenske, norske och danske vetenskapsmän för att försöka tillvägabringa ett närmande mellan de tre närbeslägtade språkens rättskrifning; men det var naturligtvis lika så litet de norsk-danske medlemmarne af denna kongress som dikterade för de svenske de förändringar, hvilka ansågos nödvändiga, som det var de svenske hvilka disponerade öfver de dansk-norske. Skall det kanske kallas att disponera öfver Sveriges grundlagar om en dansk vågar hysa eller yttra en mening om en eller annan grundlagsbestämning, så är ju detta en frihet som vi dela med hela verlden, och vi veta föröfrigt icke af att här någon diskussion blifvit förd öfver svenska grundlagsbestämningar. Deremot veta vi, att en dansk professor efter erhållen inbjudning hållit några föredrag i Lund öfver den danska civila rättsskipningen, och det är förmodligen detta Stockholmsposten menar med att disponera öfver Sveriges civila författning. Men för att icke längre uppehålla oss vid detta oskadliga utbrott af elakt lynne mot det skandinaviska sträfvandet och som det endast grämt oss att se upptaget i en anständig norsk tidniog, vilja vi endast kort och godt protestera mot den lögnen att vi eller någon här i landet ifrigt motarbeta den hvilande föreningslagen hvartill fogas den enfaldiga hotelsen, att Bismarck nog, skall straffa det lilla kotteri vester om Öresuud, som genom öppna eller hemliga bearbetningar söndrande inverkar på svenska och norska folkrepresentationens handlingssätt i frågor som angå dem allena, genom att förhålla oss Nordslesvig.. Sanna förhållandet är, att den danska pressen och isynnerhet de skandinaviska organerna iakttagit den största tillbakadragenhet med afseende på denna för Sverige och Norge inre — men dock icke för oss alldeles likgiltiga fråga, och att man icke såvidt vi veta från dansk sida sagt ett enda afeller tillstyrkande ord sedan unionskomi.ns förslag kommit i dagen. Om detta arbete kunde visserligen vara åtskilligt att säga både från ena och andra sidan, och vi hafva full frihet att omtala och kritisera ffentliga handlingar och aktstycken äfven om de icke angå oss eller vårt land; men i letta fall hafva vi insett, att hvar och en ifven den moderataste och billigaste kritik ndast skulle skada den skandinaviska saken, emedan man såväl i Norge som i Sveige är utomordentligt ömtålig för hvarje omdöme från utlandet, vore det än från närmaste håll, och emedan vi å andra sidan cke inse, att unionsförslagets vare sig antagande eller förkastande kan utöfva något väsentligt befrämjande eller hindrande inflyande på nämnda sak. Det följer af sig sjelft att Stockholmspressen skulle vara berättigad till en sådan anklagelse endast såvida några slags bevis funnos på hvilka den sunde stödja sig. Det är en lätt sak att oeskylla andra för hemliga sträfvanden; men vär man icke kan uppvisa ett enda faktum, som tyder på sådana, kan en sådan beskylling endast anses som en utsväfvande fanasis grundlösa hjernspöken. FPS ERNER Da Arleanska Nnringarnaa natitlan