Aftonbladet – 29 juni 1870, sida 3

: denna profbit finner, förekomma på dess dagordning emellanåt diskussionsämnen, hvartill britiska I parlamentet svårligen kan uppvisa maken. ) Emellertid har införandet af representativa former i Japan redan medfört det onda, som öfverJallt annorstädes följer dem som skuggan. En reformerande anda börjar resa hufvudet äfven der. De heligaste lagar och sedvanor ifrågasättas, huru än nyttan och traditionen tala för deras bibehålJlande. För några månader sedan meddelade vi en redogörelse för japanska parlamentets diskussion af frågan, huru infödingar, som affallit till kristendomen, skulle behandlas, och vi fäste då uppmärksamheten på tillvaron af en statskyrkofiendtlig minoritet bland Japans lagstiftare, hvilken minoritet, stödjande sig på den aktning Europas krigsskepp och kanoner ingifva, lyckades genomdrifva, att slika affällingar finge gå utan straff, ehuru den vördnadsvärda majoriteten, be stående af gammaldags-hederliga konservativa landtjunkare, helst skulle sett dem korsfästa eller stekta i rödglödgade jernskåp. Så utbreder sig en sjuklig humanitet äfven till Japan. Ett nytt bevis derpå erbjuder debatten om harakiri eller maguppskärningsprivilegiet. . En motion om detta privilegiums inskränkning var inlemnad af en välboren daimio, Oro Seigoro, känd och anskrifven som ideolog, kulturhäst och ledamot af det radikala partiet inom representationen. Herr Oro Seigoro sade sig hafva studerat den vestra civilisationens strafflagar och kommit till den slutsats, att harakiri var obekant i Europa och Amerika. Helst skulle han önska detta bruk alldeles afskaffadt, men som han visste, att detta nu icke läte sig göra, ville han föreslå den höga församlingen, att hon uttalade ett strängt ogillande af detta bruks användning i otid. Han ville icke klandra dem, som begå harakiri, när de lyda en order derom, men de som utan att afvakta en befallning eller en domstols utslag upp skära sin mage begå en högligen omoralisk handling,. Det var framförallt mot missbruket af harakiri han uppträdde, och han anförde exempel derpå, att män, som fortfarande kunde varit sitt fädernesland till stor nytta, sålunda beröfvat sig lifvet, utan att regeringen velat förlora dem eller domstolen haft skäl att döma dem till lifvets eller ärans förlust. Ofta behöfs endast en ogrundad anklagelse, för att den anklagade vädjar till harakiri hellre än att underkasta sig ransakning. Döden,, anmärkte Oro Seigoro till slut, har det med sig, att den för individen omöjliggör sjelfförbättring... Man bör fördenskull icke utan i tvingande fall gå den naturliga döden i förväg. Med denna filosofiska anmärkning slöt Oro Seigoro sitt föredrag, som med ogillande grimaser afhörts af örsamlingen. Ogillande grimaser äro nemligen tillåtna i japanska parlamentet, hvaremot det betraktas som höjden af obelefvenhet att under ett föredrag bilda samspråkande grupper eller ropa på proposition, äfven om talaren är af allra ledsammaste slaget. Nu uppsteg Takeida Heinoski, en af det konservativa partiets prydnader. Han talar icke mycket, men rösten är kraftfull. Han förklarade kort! och godt: Jag vill säga den ädle Oro Seigoro, att: jag icke begriper, huru han kan vurma för allt utländskt. Mag-uppskäringen är en ära för vårt land och en af orsakerna till dess öfverlägsenhet öfver alla verldens länder Dermed satte sig Takeida Heinoski, en japansk tory af bästa slaget, god jägare och dryckeskämpe, from efter fädernas sätt och berömd för de muntra fester han ger på sitt landtslott. Tominaga Schunn beskref harakiri som en af japanska statsförfattningens grundpelare. En engelsk tidning anmärker med anledning deraf, att detta uttryck ljuder som ett förebud till revolution, ty vi ha blifvit så vanda att se britiska författningen ombyta grundpelare, att vi betrakta hvarje vädjande till dem som ett förebud till förändringar,, Date Goro anmärkte, att om mag-uppskärningsseden icke blifvit antagen i England, har detta sin enkla förklaring deruti, att den engelska kniffabrikationen står på så dålig ståndpunkt. En Sheffields-knif är ett uselt ting i jemförelse med en japansk och är ett otjenligt verktyg i handen på en man, som har mod och glad beslutsamhet. Kozeki Yoymor tviflade på modets och den giada beslutsamhetens tillvaro hos europåerna. I massa kämpa de tappert på grund af disciplin och öfning; de äro icke goda att möta, armå mot arm, men hvarje man för sig har hos sig något vekt och qvinligt, och de afhända sig aldrig sjelfva lifvet utan om de blifvit grubblande och fåniga. De äro till och med alldeles ur stånd att begripa det sköna i harakiri. Harakiri alstrar en ädel känsla af blygsel för allt lågt och dåligt. En bra karl föredrager att dö med ära framför att lefva med skam. Ja, sjelfva bofven, om han har något godt uti sig, känner sig pligtig att försona sina brott genom att befria samhället från sin närvaro. Oro Seigoro anmärkte härtill, att om harakiri hade så stor moralisk betydelse, borde man skynda göra alla Japans folkklasser delaktiga af dess välsignelse, i stället för att behålla det endast zom ett adligt privilegium. Men det vill man icke, och det bevisar antingen att man icke uppriktigt tror på sedens moraliska betydelse eller också anser, att folket icke behöfver all den moralitet som det kan få. För egen del trodde han, att detta bruk upprätthälles här af samma dimmiga, på fåfängan hvilande föreställningssätt som duellen i vissa af vesterns länder. Vill man aflägga bevis på god uppfostran, ömtåligt samvete och hederskänsla, har man dertill andra utvägar än magens uppskärande. Diskussionen slutade med att en ofantlig majoritet förkastade Oro Seigoros motion. Svårt torde ! ock vara att afgöra hvilket skådespel skulle vara ! det vidrigaste för en opartisk åskådare: Europas stupstockar och galgar eller Japans harakiri. En cyniker skulle kunna säga, att Europas bruk är smukkt, men att Japans är mer sheroisktv. (G. H, T.) bundets Tidskrift.) Tisdagen den 11 Januari 1870 begaf jag mig i sällskap med tre andra karlar, jemte min alitid trogna följeslagare, Jeppe, (hunden) för att leta rätt på tre stycken björnar, som j. vi förra hösten holmade i Örådalen. Som det var ! så dåligt skidföre hunno vi samma dag icke mer ! än fram till holmningen och tillika att en gång ; och åter ränna genom ringen. Sedan om! l j — En björnjagt i Särna. (Ur Sv. Jägareförk