Aftonbladet – 28 juni 1870, sida 3

sk AK AN TR KR ooo Ar At sökrare och mera allmänt erkänd grundval. Åkessons Här och der. Fria pennstreck af En Obekant. Härom aftonen, det var i onsdags i förra veckan, gjorde jag ett besök hos tant Beata. Jag ville bjuda henne och kusin Selma på en liten lusttur midsommardagen. De stackars fruntimmerna komma icke särdeles ofta ut på landet och ej ha de mycken frisk luft Ider de bo. De bo vid sjelfva Drottninggatan, det är sannt, men långt ned på en gård, Idit solen icke hittar och der man ej känner annan doft än den som kommer från grefvens stall, som är midtemot tants fönster. Aldrig skulle jag kunna bo vid någon annan gata än Drottninggatan, brukar tant Beata säga, då jag talar om en liten våning på Söder eller på Ladugårdslandet med frisk luft och fri utsigt. Aftonbladets läsare erinra sig måhända, att min tant Beata är enka etter en civil tjensteman, hvilken, sedan han trälat några årtionden i statens tjenst, dog ifrån de sina och lemnade dem ingenting annat än rätt till en liten pension, hvarpa de nu nödtorftigt lifnära sig eller som, rättare sagdt, hindrar dem från att dö af hunger ännu på några år. Hos mina slägtingar träffade jag den aftonen en prestman från landet, en äldre karl, som kommit upp till hufvudstaden för att fira studentfärdsjubilet och som tycktes endast lefva i sina gamla minnen. Han talade icke om annat än resan till Kjöbenhavn är 1845 och erinrade tant Beata om så mycket från den tiden. Kommer assessorskan ihåg, när jag höll på att öfvertala Karl Albert att följa med pa Jesan? Han var kopist i justitierevision då, vill j.3 minnas, men hade nog kunnat gälla för studen: ännu och få vara med på den herrliga färden. A!errskapet gifte sig inte förrän året derefter, men !la fästmön ville inte släppa sin Karl Albert tu! de smukke Piger i Kjöbenhavn...n Åh, det var alldeles inte för deras skun, det skall jag säga hofpredikanten, inföll tant Beata, men både jag och mina föräldrar tyckte att det inte passade för en kunglig sekter att deltaga i ett sådant der studentupptåg, och inte kunde man veta då ännu, om ni inte skulle förstöra er framtid allihop. Min salig man var Gudilot så förståndig, att han snart tog resonp. Ja, Karl Albert var en försigtig ungdomp, menade prestmannen skrattande, men med vår framtid blet det ej så farligt. Gubben Afzelius förstörde ej heller sin framtid. Jag skall säga assessorskan, att han var ganska kry i går afton på Hasselbacken. Och nog blef jag hofpredikant och fick pastorat också, fastän jag var med i Lund, den 22 Juni, det är just i dag jemnt 25 år sedan, när Carl Strandberg, den förskräcklige rabulisten, qvad sitt Vaticinium och med en stämma, hvars manliga klang jag aldrig skall glömma, ropade: Förr, än sol går ned, kossacken Tumlar blödande i backen: O! den dagens namn skall då Blifva oss en hederstitel! Och kuvog Carl har sjelf kapitel I sin kungssal i det blä: Man för man han vill oss kalla, Och i stjernor, hvilka falla Ur hans öppna hand, vi alla Tapperhetsmedaljer få. Gud bevare oss, så oförsigtigt, bäste herr hofpredikant! utropade tant Beata. Att ni ännu kommer ihåg så förskräckliga verser!, Min nådigaste assessorska, sade hofpredikanten, inte kan det vara så farligt att komma ihåg dem, blott man inte vill praktisera innehållet... Ett fjerdedels sekel har förflutit sedan den sången diktades och satte våra unga sinnen i brand. Men hvarför skulle vi inte då och då friska upp oss med de gamla minnena? Jag kommer nog också ! ihåg, när vi midsommarafton 1845 tågade in i Kjöbenbavn — 1300 studenter voro vi, svenskar, danskar och norrmän arm i arm — uppför Bredgade, öfver Kongens Nytorv, förbi Holmens kanal, Slotspladsen och genom Vimmelskaftet samt slutligen upp till Studiegaarden. Det var ett triumftåg under blomsterregn från sköna händer. Mitt gamla hjerta klappar ännu i starkare takt, blott jag tänker derpå Kan man se barax, inföll tant Beata med ett leende, som såg nästan försmädligt ut. Men jag höll af min salig man för att han inte ockå var med om den bhjertklappningen, och hade jag fått någon son, hade Jag bestämdt förbjudit honom att taga delisådana der tillställningar, på hvilka ingentivg vinnes, om man också skulle slippa ifrån värre olägenheter. Ja, men vet mamma, inföll Selma som hittills förhållit sig tyst, ifrigt sysselsatt med att sy; jag hade allt bra gerna velat vara med om något sådant en gång i mitt lif. Så du talar, flicka, skrek tant Beata till förskräckelsen. Jag vet icke hvarför vi qvinnor alltid skola sitta på galleriet och illustrera festen, såsom lat heter, fartfar Selma. ,utan att gsipl få